Besökare från Ale återkommer till bilkyrkogården

Ingen återblickande fordonsinnehavare från Ale färdas igenom Värmland eller Ryd utan att besöka en av de här bilkyrkogårdar. Här förekommer många vrak från mitten av förra seklet. Förlegade skrotbilar befinner sig om vartannat. Men de förlegade skönheternas form går inte att bomma. Man tvingas inte vara bilfantaster för att beundra stålskeletten som förvandlas till väldigt åtgångna med tiden. Forna fordonstekniker behövde inte tänka på luftresistans eller bensinkonsumtion. Så på ritbrädet uppfanns personbilar med dimension och form som aldrig mer kommer tillverkas. Inte ens i drömmen. Och Bilkyrkogården har omvandlas till kommunernas stora besöksmål för turister. De alstrar årligen de största inkomstkällorna för ovannämnda ställen. Så det överraskar ingen, att naturämbetsverken är glada nuförtiden. Men några nya bilkyrkogårdar kan inte emotses. Länsstyrelsen har igenom stentuffa återvinningsförfattningar har förbjudit avkomlingar. Dessvärre existerar det en del olagliga uppsamlingsställen med förlegade skrota bilen Ale. De verkar agera obesvärat, när tillsynsorganet Länsstyrelsen inte påverkas på lagöverträdelserna.

Inte någon legitim bilkyrkogård existerar nuförtiden i Ale

Det finns massa uppställningsområden för avdankade bilar i landet. Men blott 2 är godkända av traktens klimatavdelning som permanenta bilkyrkogårdar för resande från Ale. Dessa omtalade ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland finns flera dussintals märken från 20- till 50-talen och besöks av mer än 15 000 individer årligen. Även fast ett departements fastställande om tömmande av alla bilar, har ett tillstånd, som fortlöper trettio år till. Det är verkligen ett bevis på turistverksamhetens innebörd för platsen och omhuldas för den skull på bästa vis av de lokala myndigheterna. Årjängs stolthet i Värmland har inte haft likadan stöd till inrättande av kulturminnen. Här grundades en skrotningsfirma under mitten av förra seklet. Säljande av brukade reservdelar pågick till åttio-talet då verksamheten avvecklades. De uttjänta fordonen blev stående kvar efter särskild tvångsförflyttning av bilvraken, som var placerade på annans egendom. Ungefär tusen annorlunda fordonsmodeller från 30-50-talet bevarades och bröderna Ivansson, som ägde företaget, tillät privat personer att knalla omkring och beskåda de förlegade sevärdheterna. Sorgligt nog har dessa påhälsningar resulterat i minskade fordon. Framför allt har Volkswagen-bussar varit åtråvärda för plundrare. Enbart inredningar har lämnats kvar. Och om gravplatsen för gamla fordon i Båtnäs ska betraktas som turistattraktion eller miljöförödelse har avhandlas av miljöutskottet. Nuförtiden rangordnas bilvrak, som klimatvådligt restprodukt. Men så föråldrade fordonsvrak har självrensats och miljöproblem har befriats från skog och mark.

Hot förekommer för illegitim gravplats med gamla fordon i Ale

Inte någon i Ale kommer ändå att kunna betrakta personbilar från de mest kända illegitima bilkyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade platsen påträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde schaktades ungefär 200 personbilar fram ur en sumpmark. Egendomen hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade skyldigheten för användning och tillsyn, då fordonsägarna bestämde sig att dölja bilen på detta sluga förfaringssätt. Och Värmland har det förekommit osynliga sevärdheter. Östra Sivbergs gruva lades ned och vattenfylldes omgående under 1920-talet. Där anträffades ett 20-tal fordonsvrak. De äldsta från 50-talet. Numera hittar man helt andra förbjudna gravplatser för gamla fordon utspridda i riket. Och det är förvånande hur dåligt dessa uppställningsställen är selekterade. Att beskåda sådana på vattenskyddade ställen utan granskning av Miljövårdsverkets är egendomligt. Det handlar uppenbart om transitområden. Bristen på aktioner från betrodd polis är närmast katastrofal och uppmuntrar till många bedrägerier. En ära måste dock lämnas till Sveriges två i särklass högättade och legala gravplatser för gamla fordon i Båtnäs och Småland.