Illegitima ihopsamlingsområde med fordon i Surte opponeras av Miljöpartiet. Men två gravplatser för gamla fordon i Småland och Värmland finns kvar som ett resultat av den höga inkomsten till ortens penningkista. Bygden omkring Kyrkö Mosse och Årjäng har omvandlas till hela landets enorma turistattraktion. Att bevittna på de rostiga uttjänta fordonen från mitten av 1900 talet är att vrida klockan till samma tidpunkt. Kanske är det nord amerikanska rackare, som får den fanatiska fordonsinnehavaren att bli nostalgisk. Och med allt rätt. Designer, som var bildesigner, tog fram personbilar med endast utseende som ideal. Mastiga välskapta starka fordon med motiv på dörrarna infördes med överdådig prakt. När en återblickande turist fantiserar om dåtiden, minns han inte på de ofantliga klimatdilemmat sådana bjässar skulle bringa med dagens miljösynsätt. Och där illegala områden med fordon är mardrömmar för aktivister. Men föreställningar och drömmar skadar inte klimatet. Så den avkopplande promenaden omkring de korroderade uttjänta fordonen är en lisa för själen. Och ortens intäkter växer för varje gäst som kommer.

Inte en enda legal bilkyrkogård förekommer idag i Surte

Det finns massa samlingsplatser för avdankade fordon i Sverige. Men enbart ett par är godkända av lokalsamhällets klimatbyrå som varaktiga kyrkogårdar för rostiga bilar för resande från Surte. Dessa kända områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd förekommer flera dussintals bilmodeller från början av 1900-talet och besöks av mer än femton tusen människor varje år. Fastän ett myndighets rådslut om utgallring av alla personbilar, har ett bygglov, som fortgår till 2050. Det om inget är ett belägg på besöksverksamhetens värde för orten och värnas således på ultimata förfaringssätt skrota bilen Surte av den lokala förvaltningen. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte innehaft samma undsättning till upprättande av attraktion. Här skapades en bilskrotnings-företag under mitten av förra seklet. Försäljning av beg. reservdelar ägde rum till 80-talet då verksamheten lades ned. Vraken blev stående kvar efter viss tvångsförflyttning av skrotbilarna, som var placerade på annans mark. Omkring tusen annorlunda bilmodeller från mitten av 1900-talet bevarades och familjen Ivansson, som ägde bilskroten, tillät allmänheten att gå runt och se på de gamla klenoderna. Sorgligt nog har dessa vistelser inneburit färre objekt. Först och främst har Saab V-4 varit lockande för kriminella. Enbart inredningar har kvarlämnats. Och om kyrkogårdaen för rostiga bilar i Båtnäs skall betraktas som sevärdhet eller klimatkatastrof har avhandlas av klimatkommissionen. Numera klassificeras en utjänad bil, som klimatvådligt avfall. Men så ålderstigna bilvrak har självrensats och miljöbesvär har sanerats från marken.

Fara finns för lagstridig kyrkogård med samlade rostiga bilar i Surte

Inte en själ i Surte kommer dock att kunna se personbilar från de mest kända förbjudna bilkyrkogårdarna. Den mest kända platsen hittades på Sveriges största ö. I Tingstäde skyfflades omkring 200 personbilar fram ur en sankmark. Fastigheten hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade skyldigheten för användning och kontroll, då ägarna tog beslutet att jordfästa fordonet på detta sluga vis. Och Värmland har haft hemliga dragplåster. Östra Sivbergs brott lades ned och fylldes med vatten skyndsamt under 1920-talet. Där anträffades ett tjugotal bilvrak. De äldsta är över 70 år gamla. Nu för tiden hittar man helt andra illegitima gravplatser för gamla fordon utspridda i Sverige. Och det är överraskande hur uselt dessa samlingsställen är valda. Att observera sådana på vattenskyddade ställen utan tillsyn av Naturvårdsverkets är egendomligt. Det handlar glasklart om samlingsområden. Avsaknaden på aktioner från ansvarig polis är närmast ödesdiger och inspirerar till många fuffens. En heder måste emellertid lämnas till Sveriges 2 i särklass belevade och legitima kyrkogårdar för rostiga bilar i Värmland och Kyrkö Mosse.