Gamla skrotbilsformeringar i Ljungskile som liknat kyrkogårdar för rostiga bilar är numera inte legitima. Några nya med tillåtelse att visa gamla klenoder kommer aldrig att öppnas. Naturvårdsverket hindrar genom skrotningsförfattningen alla sådana förslag. Uttjänta bilar är rangordnade som naturfarligt avfall och behöver demoleras och destrueras av en certifierad skrot. Men de fåtal som förekommer har likväl förvandlas till enorma attraktioner. Huvuddelen av traktens turistverksamhet byggs på och omkring dessa ställen. De rostiga stålskeletten från dåtiden väcker många minnen hos en tillbakablickande fordonsinnehavare. Bilmodeller blandas i en skön blandning. Förlegade utgångna märken kan även skymtas emellan trädstammarna. Så inget motsvarande kan liknas med atmosfären, från svunna tider, än dessa destinationer.

Ingen legal kyrkogård för rostiga bilar existerar nuförtiden i Ljungskile

Det existerar otaliga uppställningsställen för ratade bilar i landet. Men endast två är godkända av regionens miljöbyrå som bestående bilkyrkogårdar för resande från Ljungskile. Dessa berömda platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland förekommer flera dussintals märken från 20- till 50-talen och besöks av mer än femton tusen individer varje år. Trots ett departements rådslut om utgallring av alla uttjänta bilar, har ett godkännande, som fortgår till 2050. Det är verkligen ett kvitto på besöksverksamhetens värde för platsen och vårdas följaktligen på ultimata förfaringssätt av kommunen. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte fått likadan stöd till upprättande av sevärdhet. Här grundades en skrot under 1950-talet. Säljande av begagnade bilreservdelar pågick till 1980-talet då skrotföretaget upplöstes. Vraken blev orörda efter viss omhändertagande av fordonsvraken, som var parkerade på annans egendom. Typ tusen annorlunda fordonsmärken från mitten av 1900-talet bevarades och familjen Ivansson, som ägde skroten, tillät privat personer att ströva omkring och betrakta de ålderstigna sevärdheterna. Olyckligtvis har dessa vistelser medfört minskade fordon. Framför allt har Volkswagen-bussar varit lockande för skövlare. Bara dörrar och huv har lämnats kvar. Och om gravplatsen för gamla fordon i Värmland skall betraktas som sevärdhet eller klimatförstörelse har diskuterats av klimatutskottet. Nu för tiden rangordnas bilvrak, som klimatgiftigt restprodukt. Men så ålderstigna bilvrak har självsanerats och klimatbekymmer har befriats från skog och mark.

Fara finns för lagstridig bilkyrkogård i Ljungskile

Inte någon i Ljungskile kommer emellertid att kunna betrakta objekt från de mest välkända olagliga gravplatserna för antika bilar. Den mest uppseende stället hittades på Sveriges största ö. I Tingstäde schaktades ungefär 200 skrotbilar fram ur en myr. Marken hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade skyldigheten för att skrota bilen Ljungskile och skötsel och tillsyn, då bilinnehavarna beslöt att dölja fordonet på detta fiffiga sätt. Och Värmland har haft hemliga sevärdheter. Östra Sivbergs brott avvecklades och fylldes med vatten hastigt under 1920-talet. Där förekom ett tjugotal vrak. De äldsta från 50-talet. Numera finner man helt andra illegitima gravplatser för gamla fordon fördelade i landet. Och det är häpnadsväckande hur förkastligt dessa uppställningsställen är valda. Att betrakta sådana på vattenbevarade områden utan granskning av Naturvårdsverkets är egendomligt. Det handlar glasklart om transitplatser. Avsaknaden på ingripanden från betrodd myndighet är närmast kass och sporrar till många oegentligheter. En ära måste emellertid lämnas till Sveriges två i särklass högättade och olagliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Båtnäs och Småland.