Mångåriga skrotbilsuppställningar i Ljungby som ser ut som bilkyrkogårdar är numera inte legitima. Och några nya med tillstånd att visa gamla klenoder kommer aldrig att öppnas. Transportstyrelsen hejdar igenom skrotningsstadgan alla sådana idéer. Skrotbilar är rangordnade som klimatohälsosamt avfall och skall skrotas och destrueras skrota bilen Göteborg av en behörig bilskrot. Men de fåtal som förekommer har likväl omvandlas till väldiga attraktioner. Större delen av traktens besöksverksamhet baseras på och omkring dessa gårdar. De korroderade stålskeletten från dåtiden väcker otaliga minnen hos en nostalgisk bilinnehavare. Märken varieras i en välbehaglig blandning. Förlegade utgångna märken kan också visa sig mellan trädstammarna. Så inget övrigt kan uppbringa den känslan från förr i världen, än dessa platser.

Inte någon legitim kyrkogård för rostiga bilar finns idag i Ljungby

Det förekommer en del uppställningsplatser för uttjänta bilar i landet. Men enbart 2 är ackrediterade av traktens klimatbyrå som varaktiga bilkyrkogårdar för trafikanter från Ljungby. Dessa uppskattade ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland finns flera dussintals fordonsmärken från början av 1900-talet och gästas av fler än 15 000 människor årsvis. Trots ett departements rådslut om utgallring av alla uttjänta bilar, har ett tillstånd, som fortlöper trettio år till. Det är verkligen ett belägg på besöksverksamhetens innebörd för orten och omhuldas således på ultimata sätt av de lokala myndigheterna. Årjängs stora attraktion i Båtnäs har inte fått likadan hjälp till inrättande av attraktion. Här grundades en skrotningsfirma under 1950-talet. Säljande av brukade bilreservdelar ägde rum till 1980-talet då verksamheten avvecklades. Skrotbilarna blev kvarlämnade efter viss tvångsförflyttning av bilar, som var placerade på annans egendom. Cirka tusen skilda fordonsmärken från 30-50-talet behölls och familjen Ivansson, som ägde skroten, tillät allmänheten att promenera runt och beskåda de förlegade rariteterna. Beklagligtvis har dessa besök resulterat i minskade bilar. Först och främst har Volkswagen-bussar varit begärliga för skövlare. Endast inredningar har lämnats kvar. Och om gravplatsen för gamla fordon i Båtnäs ska betraktas som turistattraktion eller miljöförstörelse har diskuterats av klimatnämnden. Nuförtiden rangordnas skrotbil, som miljöfarligt restprodukt. Men så förlegade bilvrak har självrensats och miljöbekymmer har befriats från skog och mark.

Hot existerar för illegal gravplats för gamla fordon i Ljungby

Inte en själ i Ljungby kommer likväl att kunna beskåda bilar från de mest kända illegitima gravplatserna för antika bilar. Den mest uppseende platsen anträffades på Gotland. I Tingstäde grävdes omkring 200 uttjänta bilar fram ur ett kärr. Egendomen hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade ansvaret för användning och kontroll, då bilägarna beslöt att jordfästa bilen på detta fiffiga förfaringssätt. Och Värmland har det förekommit hemliga besöksmål. Östra Sivbergs brott avvecklades och vattenfylldes skyndsamt under 1920-talet. Där hittade man ett 20-tal vrak. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Nu för tiden hittar man helt andra förbjudna bilkyrkogårdar spridda i landet. Och det är överraskande hur illa dessa ihopsamlingsplatser är selekterade. Att observera sådana på vattenskyddade ställen utan övervakning av Länsstyrelsens är påfallande. Det handlar obestridligt om uppställningsområden. Försakelsen på aktioner från ansvarig polis är närmast katastrofal och uppmuntrar till många bedrägerier. En ära måste likväl lämnas till landets två i särklass belevade och legala kyrkogårdar för rostiga bilar i Värmland och Småland.