Mångåriga skrotbilssamlingar i Linköping som ser ut som bilkyrkogårdar är idag inte legitima. Och några nya med tillåtelse att presentera gamla klenoder kommer aldrig att etableras. Miljövårdsverket hejdar igenom bilskrotningsförfattningen alla sådana förslag. Kasserade fordon är kategoriserade som naturfarligt avfall och ska kasseras och regenereras av en legitimerad bildemontering. Men de enstaka som existerar har emellertid övergått till gigantiska besöksmål. Majoriteten av platsens besöksnäring grundas på och kring dessa gårdar. De rostiga karosserna från dåtiden framkallar en del minnen hos en återblickande bilägare. Fordonsmodeller varieras i en underbar blandning. Äldre utgångna märken kan även visa sig emellan träden. Så inget annat kan uppbringa den känslan från förr i världen, än dessa destinationer.

Ingen laglig kyrkogård för rostiga bilar finns idag i Linköping

Det finns många ihopsamlingsställen för uttjänade vrak i landet. Men enbart 2 är godkända av platsens klimatbyrå som varaktiga kyrkogårdar för rostiga bilar för resenärer från Linköping. Dessa kända ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd förekommer många hundra fordonsmodeller från början av 1900-talet och gästas av fler än 15 000 individer varje år. Fastän ett myndighets beslut om avlägsnande av alla uttjänta bilar, har ett tillstånd, som varar trettio år till. Det är verkligen ett belägg på turistnäringens roll för stället och skyddas för den skull på ultimata vis av den lokala förvaltningen. Årjängs stora attraktion i Båtnäs har inte haft likadan assistans till inrättande av kulturminnen. Här startades en skrot under 1950-talet. Säljande av beg. delar fortgick till 80-talet då skrotföretaget upplöstes. Vraken blev kvarlämnade efter speciell tvångsförflyttning av bilvraken, som var placerade på annans mark. Omkring tusen skilda modeller från 30-50-talet behölls och familjen Ivansson, som ägde fastigheten, lät gemene man att ströva runt och observera de äldre rariteterna. Beklagligtvis har dessa besök inneburit minskade bilar. Speciellt har Volvo Pv-444 skrota bilen Göteborg varit lockande för skövlare. Bara dörrmattor har kvarlämnats. Och om bilkyrkogården i Årjäng skall ses som sevärdhet eller klimatförstörelse har argumenterats av klimatkommittén. Idag bedöms ett uttjänt fordon, som klimatvådligt restprodukt. Men så gamla fordonsvrak har självsanerats och klimatbekymmer har sanerats från marken.

Hot finns för illegal kyrkogård med rostiga bilar i Linköping

Ingen i Linköping kommer likväl att kunna observera bilar från de mest välkända förbjudna skrot-kyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade stället påträffades på Gotland. I Tingstäde skyfflades ungefär 200 bilar fram ur en sumpmark. Egendomen hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade skyldigheten för skötsel och tillsyn, då ägarna beslöt att begrava bilen på detta fiffiga sätt. Och Värmland har haft osynliga attraktioner. Östra Sivbergs gruvhål fasades ut och fylldes med vatten snabbt under 1920-talet. Där hittade man ett 20-tal fordonsvrak. De äldsta från 50-talet. Nuförtiden hittar man helt andra olagliga kyrkogårdar för rostiga bilar fördelade i landet. Och det är förvånande hur dåligt dessa uppställningsområden är selekterade. Att se sådana på vattenskyddade områden utan tillsyn av Naturvårdsverkets är egendomligt. Det handlar obestridligt om uppställningsplatser. Försakelsen på åtgärder från betrodd myndighet är närmast kass och inspirerar till många bedrägerier. En ära måste likväl lämnas till Sveriges 2 i särklass belevade och legitima kyrkogårdar för rostiga bilar i Årjäng och Kyrkö Mosse.