Ingen tillbakablickande fordonsägare från Lidköping kör genom Årjäng eller Kyrkö Mosse utan att gästa en av de här gravplatser för gamla fordon. Här existerar många fordonsvrak från mitten av förra seklet. Gamla skrotbilar ligger om vartannat. Men de förlegade skönheternas skepnad går inte att förbise. Man behöver inte vara bilbeundrare för att uppskatta stålskeletten som omvandlas till rostiga med tiden. Forna bilkonstruktörer var inte behov av att grubbla på luftresistans eller drivmedelsanvändning. Så på konstruktions stadiet formades personbilar med storlek och gestaltning som aldrig mer kommer framställas. Inte ens i fantasin. Och Bilkyrkogården har förvandlas till samhällets stora besöksmål för turister. De genererar årligen de främsta inkomsterna för nämnda ställen. Så det överraskar ingen, att natur-byråarna är glada numera. Men några nya gravplatser för bilar kan inte hoppas på. Länsstyrelsen har via hårda bilskrots-lagar har förbjudit avkomlingar. Tragiskt nog existerar det många olagliga uppsamlingsställen med gamla skrotbilar. De tycks uppträda ogenerat, när inspektörer från Transportstyrelsen inte reagerar på lagbrotten.

Inte någon laglig kyrkogård för rostiga bilar förekommer nu för tiden i Lidköping

Det finns några samlingsplatser för skrotade bilvrak i Sverige. Men endast två är legitimerade av regionens klimatkontor som permanenta gravplatser för gamla fordon för turister från Lidköping. Dessa kända platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland existerar flera dussintals bilmodeller från 20- till 50-talen och gästas av mer än femton tusen personer varje år. Trots ett departements fastställande om elimination skrota bilen Göteborg av alla bilar, har ett medgivande, som fortgår till 2050. Det är verkligen ett kvitto på besöksverksamhetens innebörd för stället och omhuldas för den skull på ultimata förfaringssätt av de lokala myndigheterna. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte innehaft likadan assistans till upprättande av kulturminnen. Här startades en skrotfirma under 1950-talet. Handel av beg. bilreservdelar pågick till åttio-talet då skrotföretaget upplöstes. De uttjänta fordonen blev orörda efter viss tvångsförflyttning av bilar, som var placerade på annans mark. Ungefär tusen annorlunda märken från 30-50-talet sparades och bröderna Ivansson, som ägde företaget, medgav vanligt folk att vandra omkring och betrakta de förlegade sevärdheterna. Tyvärr har dessa vistelser resulterat i minskade objekt. Speciellt har Saab V-4 varit lockande för plundrare. Bara stolar har lämnats kvar. Och om kyrkogårdaen för rostiga bilar i Årjäng skall betraktas som sevärdhet eller miljöförödelse har avhandlas av miljökommissionen. Numera kategoriseras bilvrak, som miljövådligt restprodukt. Men så gamla fordonsvrak har självrensats och klimatproblem har befriats från skog och mark.

Fara finns för olaglig bilkyrkogård i Lidköping

Ingen i Lidköping kommer emellertid att kunna beskåda personbilar från de mest välkända illegitima bilkyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade stället hittades på Gotland. I Tingstäde grävdes omkring 200 personbilar fram ur en sumpmark. Egendomen hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade ansvaret för handhavande och tillsyn, då fordonsinnehavarna beslöt att begrava bilen på detta sluga förfaringssätt. Och Värmland har det förekommit hemliga besöksmål. Östra Sivbergs malmbrott lades ned och vattenfylldes snabbt under 1920-talet. Där anträffades ett 20-tal fordonsvrak. De äldsta är över 70 år gamla. Idag finner man helt andra olagliga bilkyrkogårdar utspridda i landet. Det är häpnadsväckande hur uselt dessa uppställningsområden är selekterade. Att betrakta sådana på vattenbevarade ställen utan tillsyn av Naturvårdsverkets är anmärkningsvärt. Det handlar glasklart om samlingsplatser. Försakelsen på åtgärder från betrodd polis är närmast ödesdiger och uppmuntrar till många oegentligheter. En ära måste ändå lämnas till Sveriges två i särklass högättade och lagliga bilkyrkogårdar i Värmland och Kyrkö Mosse.