Mångåriga skrotbilsformeringar i Lycksele som ser ut som kyrkogårdar för rostiga bilar är numera inte legitima. Några nya med behörighet att visa äldre dyrbarheter kommer ingalunda att upprättas. Miljövårdsverket hejdar genom återvinningsregeln alla sådana förslag. Uttjänta bilar är rangordnade som klimatkritiskt spill och ska demoleras och återvinnes av en auktoriserad skrotningsfirma. Men de fåtal som förekommer har ändå blivit jättelika turistattraktioner. Merparten av regionens turistverksamhet grundas på och omkring dessa platser. De korroderade karosserna från dåtiden upplivar en del åtanke hos en återblickande ägare. Märken varieras i en vacker blandning. Föråldrade utgångna märken kan också skönjas bland trädstammarna. Så inget övrigt kan uppbringa den känslan från svunna tider, än dessa destinationer.

Inte en enda legal bilkyrkogård förekommer idag i Lycksele

Det existerar flertalet samlingsställen för ratade personbilar i Sverige. Men blott två är godkända av ortens miljöavdelning som bestående gravplatser för gamla fordon för resande från Lycksele. Dessa allmänt bekanta områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse finns många hundra märken från 20- till 50-talen och besöks av mer än femton tusen personer skrota bilen Göteborg årligen. Trots ett kommunalt beslut om utgallring av alla uttjänta bilar, har ett medgivande, som varar trettio år till. Det om inget är ett bevis på turistverksamhetens mening för platsen och vårdas följaktligen på bästa vis av kommunen. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte fått samma assistans till upprättande av sevärdhet. Här startades en bildemontering under 1950-talet. Försäljning av begagnade bilkomponenter ägde rum till 1980-talet då bilskroten lades ned. Bilvraken blev orörda efter viss omhändertagande av skrotbilarna, som var uppställda på annans egendom. Typ tusen olika fordonsmodeller från mitten av 1900-talet bevarades och familjen Ivansson, som ägde bilskroten, lät gemene man att knalla runt och iaktta de äldre klenoderna. Dessvärre har dessa vistelser medfört minskade objekt. Särskilt har Vw bubblor varit begärliga för skövlare. Enbart fälgar med däck har kvarlämnats. Och om bilkyrkogården i Årjäng skall ses som sevärdhet eller miljöförödelse har diskuterats av miljöutskottet. Idag rangordnas fordonsvrak, som miljöfarligt restprodukt. Men så förlegade fordonsvrak har självsanerats och miljöproblem har befriats från skog och mark.

Fara finns för lagstridig gravplats för gamla fordon i Lycksele

Ingen i Lycksele kommer ändå att kunna beskåda objekt från de mest kända illegitima gravplatserna för antika bilar. Den mest uppseende stället upptäcktes på Gotland. I Tingstäde skyfflades cirka 200 skrotbilar fram ur en sumpmark. Marken hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade skyldigheten för skötsel och kontroll, då fordonsinnehavarna bestämde sig att jordfästa bilen på detta finurliga förfaringssätt. Och Värmland har det förekommit dolda dragplåster. Östra Sivbergs gruva fasades ut och vattenfylldes omedelbart under 1920-talet. Där förekom ett tjugotal uttjänta bilar. De äldsta från 50-talet. Nu för tiden finner man helt andra illegitima bilkyrkogårdar fördelade i Sverige. Och det är häpnadsväckande hur förkastligt dessa uppställningsplatser är selekterade. Att observera sådana på vattenskyddade områden utan övervakning av Länsstyrelsens är anmärkningsvärt. Det handlar solklart om samlingsställen. Avsaknaden på åtgärder från ansvarig polis är närmast katastrofal och inspirerar till många bedrägerier. En ära måste emellertid lämnas till Sveriges 2 i särklass belevade och legitima gravplatser för gamla fordon i Värmland och Ryd.