Illegitima uppställningsutrymme med personbilar i Lysekil bekämpas av Miljöpartiet. Men ett par gravplatser för gamla fordon i Småland och Värmland finns kvar som ett resultat av den väldiga avkastningen till kommunens penningkista. Samhället runtom Kyrkö Mosse och Årjäng har blivit hela landets stora turistattraktion. Att iaktta på de rostiga skrotbilarna från 1950-talet är att vrida klockan till samma tidpunkt. Troligen är det amerikanska rackare, som får den kompromisslösa bilägaren att bli nostalgisk. Och det har vi förståelse för. Designer, som var bilarkitekter, skapade bilar med bara form som föredöme. Bastanta läckra muskelstinna fordon med motiv på huven infördes med överdådig prakt. När en återblickande gäst har drömmar sig bakåt i tiden, reflekterar han inte på de väldiga naturproblematiken sådana fordon skulle förorsaka med nutidens klimatperspektiv. Och där illegitima ställen med fordon är en gastkramning för aktivister. Men föreställningar och fantasier fördärvar inte naturen. Så den avkopplande promenaden runt de korroderade vraken är som att födas på nytt. Och kommunens intäkter ökar för varje turist.

Ingen lagenlig kyrkogård för rostiga bilar finns i dag i Lysekil

Det finns några uppställningsplatser för avdankade fordon i landet. Men enbart ett par är legitimerade av regionens klimatkansli som bestående kyrkogårdar för rostiga bilar för resande från Lysekil. Dessa kända platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland förekommer flera dussintals märken från början av 1900-talet och besöks av fler än femton tusen människor årsvis. Fastän ett departements rådslut om utrensning av alla fordon, har ett godkännande, som fortlöper trettio år till. Det är verkligen ett belägg på turistverksamhetens innebörd för stället och värnas därför på ultimata förfaringssätt av de lokala myndigheterna. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte innehaft samma undsättning till upprättande av kulturminnen. Här skapades en skrotningsfirma under mitten av förra seklet. Försäljning av brukade delar höll på till åttio-talet då skrotföretaget upplöstes. Skrotbilarna blev kvarlämnade efter speciell tvångsförflyttning av fordonsvraken, som var placerade på annans mark. Omkring tusen olika fordonsmärken från mitten av 1900-talet sparades och familjen Ivansson, som ägde fastigheten, medgav privat personer att gå runt och iaktta de gamla rariteterna. Sorgligt nog har dessa besök medfört minskade bilar. Framför allt har Saab V-4 varit populära för skövlare. Endast inredningar har lämnats kvar. Och om bilkyrkogården i Värmland ska betraktas som turistattraktion eller miljökatastrof har diskuterats av klimatkommittén. Nu för tiden klassificeras skrotbil, som miljöfarligt avfall. Men så gamla skrotbilar har självrensats och miljöbesvär har befriats från skog och mark.

Fara finns för illegitim gravplats för gamla fordon i Lysekil

Ingen i Lysekil kommer ändå att kunna betrakta personbilar från de mest kända förbjudna skrot-kyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade stället anträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde schaktades cirka 200 uttjänta bilar fram ur en myr. Marken hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade ansvaret skrota bilen Lysekil för användning och övervakning, då bilägarna beslöt att dölja fordonet på detta listiga förfaringssätt. Och Värmland har det förekommit osynliga attraktioner. Östra Sivbergs brott fasades ut och vattenfylldes skyndsamt under 1920-talet. Där fann man ett 20-tal uttjänta bilar. De äldsta är över 70 år gamla. Idag finner man helt andra förbjudna kyrkogårdar för rostiga bilar fördelade i riket. Och det är överraskande hur illa dessa ihopsamlingsplatser är selekterade. Att se sådana på vattenbevarade ställen utan tillsyn av Naturvårdsverkets är egendomligt. Det handlar glasklart om transitställen. Försakelsen på handlanden från betrodd polis är närmast kass och inspirerar till många oegentligheter. En heder måste ändå lämnas till Sveriges två i särklass högättade och lagenliga gravplatser för gamla fordon i Värmland och Småland.