Uppställningsställen i Sandviken för fordon är strikt olagliga. Men inte de 2 numera auktoriserade och omtalade gravplatserna för antika bilar i Kyrkö Mosse och Värmland. Några nya kommer emellertid aldrig att uppstå igen. Länsstyrelsens bilskrotningsbestämmelse att kassera bilen med recirkulation gör att gravplatser för bilar kommer att försvinna. De existerande har omsider fått klimatsektionernas samtycke att dra in inkomster till orterna. Tiotusentals av begeistrade fordonsägare åker till de ensliga platserna årsvis. Med sådant resultat veknar också den mest högljudda miljökämpen. Och det är tur för många fantaster. Tjuvar och marodörer sjunker ändå mängden. Det är först och främst jänkarna som dra till sig det främsta inlevelsen. De bulliga strukturerna från dessa bilar saknar jämförelse. På den tiden skapades bilarna av ingenjörer, som inte var skyldiga ta hänsyn på tyngder eller bränsleförbrukning. Det är blott en illusion att förvänta sig en ny Pontiac Catalina Convertible eller någon annan plagiat av dessa tjusiga designade muskelpaket skall återuppstå.

Inte någon tillåten bilkyrkogård förekommer nuförtiden i Sandviken

Det förekommer flertalet uppställningsplatser för avdankade bilvrak i landet. Men enbart 2 är ackrediterade av traktens klimatavdelning som bestående gravplatser för gamla fordon för trafikanter från Sandviken. Dessa allmänt bekanta platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse finns flera dussintals bilmärken från 20- till 50-talen och gästas av mer än 15 000 individer årsvis. Även fast ett departements fastställande om avlägsnande av alla personbilar, har ett tillstånd, som fortlöper trettio år till. Det är verkligen ett kvitto på turistnäringens roll för stället och vårdas följaktligen på yppersta förfaringssätt av de lokala myndigheterna. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte fått likadan hjälp till inrättande av sevärdhet. Här grundades en bilskrot under mitten av förra seklet. Handel av begagnade bilreservdelar höll på till 80-talet då skrotföretaget lades ned. Skrotbilarna blev orörda efter viss tvångsförflyttning av bilvraken, som var parkerade på annans egendom. Typ tusen olika märken från 30-50-talet sparades och bröderna Ivansson, som ägde skroten, tillät gemene man att promenera omkring och se de föråldrade sevärdheterna. Olyckligtvis har dessa påhälsningar resulterat i minskade fordon. Speciellt har Volvo Pv-444 varit lockande för tjuvar. Bara dörrar och huv skrota bilen Göteborg har lämnats kvar. Och om bilkyrkogården i Båtnäs ska betraktas som sevärdhet eller klimatförstörelse har diskuterats av klimatnämnden. Numera bedöms ett uttjänt fordon, som miljövådligt avfall. Men så förlegade fordonsvrak har självrensats och miljöbesvär har sanerats från marken.

Risk finns för olaglig gravplats för gamla fordon i Sandviken

Inte någon i Sandviken kommer dock att kunna se fordon från de mest välkända förbjudna gravplatserna för antika bilar. Den mest uppmärksammade stället anträffades på Gotland. I Tingstäde grävdes omkring 200 skrotbilar fram ur en sumpmark. Fastigheten hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade ansvaret för hantering och tillsyn, då ägarna beslöt att begrava fordonet på detta smarta vis. Och Värmland har haft osynliga attraktioner. Östra Sivbergs malmbrott avvecklades och vattenfylldes skyndsamt under 1920-talet. Där fann man ett 20-tal fordonsvrak. De äldsta från 50-talet. Idag hittar man helt andra illegala bilkyrkogårdar spridda i Sverige. Och det är överraskande hur uselt dessa ihopsamlingsplatser är valda. Att se sådana på vattenbevarade ställen utan granskning av Länsstyrelsens är påfallande. Det handlar solklart om uppställningsplatser. Avsaknaden på aktioner från ansvarig polis är närmast ödesdiger och sporrar till många bedrägerier. En ära måste emellertid lämnas till landets två i särklass belevade och legitima bilkyrkogårdar i Årjäng och Småland.