Samlingsplatser i Simrishamn för bilar är bestämt illegala. Men inte de 2 idag auktoriserade och berömda skrot-kyrkogårdarna i Kyrkö Mosse och Båtnäs. Några nya kommer emellertid inte någonsin att uppstå återigen. Naturvårdsverkets skrotningsförordning att göra sig av med fordonet med återanvändning gör att gravplatser för bilar kommer att försvinna. De förekommande har omsider fått klimatavdelningarnas samtycke att håva in pengar till samhällena. Mängder av begeistrade bilinnehavare kör till de avlägsna platserna årsvis. Med sådant utslag veknar också den mest skrikande miljökämpen. Och det är lyckosamt för många entusiaster. Skurkar och vandaler sjunker emellertid beståndet. Det är framför allt amerikanerna som tilldrar det största intresset. De runda beskaffenheten från dessa vidunder skrota bilen Göteborg saknar jämförelse. På den tiden skapades bilarna av ingenjörer, som inte var skyldiga ta hänsyn på vikter eller bränsleekonomi. Det är blott en utopi att förvänta sig en ny Pontiac Catalina Convertible eller någon annan kopia av dessa tjusiga utformade fullblod ska återuppstå.

Inte en enda lagenlig bilkyrkogård existerar nu för tiden i Simrishamn

Det finns flera samlingsområden för ratade bilvrak i Sverige. Men blott ett par är godkända av bygdens miljöavdelning som varaktiga bilkyrkogårdar för resande från Simrishamn. Dessa kända områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse existerar flera dussintals märken från 20- till 50-talen och besöks av mer än femton tusen människor varje år. Trots ett samhällsorgans rådslut om utgallring av alla uttjänta bilar, har ett bygglov, som varar till 2050. Det är verkligen ett belägg på turistverksamhetens mening för orten och värnas därför på bästa vis av de lokala myndigheterna. Årjängs stolthet i Värmland har inte haft samma assistans till upprättande av attraktion. Här startades en skrotningsfirma under mitten av förra seklet. Handel av brukade bilkomponenter pågick till åttio-talet då skrotföretaget avvecklades. Skrotbilarna blev kvarlämnade efter viss omhändertagande av bilar, som var uppställda på annans egendom. Cirka tusen olika bilmodeller från mitten av 1900-talet behölls och familjen Ivansson, som ägde företaget, medgav gemene man att gå omkring och beskåda de föråldrade rariteterna. Sorgligt nog har dessa vistelser resulterat i minskade fordon. Framför allt har Volkswagen-bussar varit populära för plundrare. Bara dörrmattor har kvarlämnats. Och om bilkyrkogården i Värmland ska ses som sevärdhet eller klimatförödelse har avhandlas av miljönämnden. Numera bedöms en utjänad bil, som miljögiftigt avfall. Men så äldre fordonsvrak har självrensats och klimatbesvär har befriats från skog och mark.

Fara existerar för olaglig bilkyrkogård i Simrishamn

Ingen i Simrishamn kommer likväl att kunna betrakta personbilar från de mest välkända illegitima bilkyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade platsen upptäcktes på Gotland. I Tingstäde skyfflades omkring 200 uttjänta bilar fram ur en sumpmark. Egendomen hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade skyldigheten för användning och tillsyn, då fordonsinnehavarna beslöt att jordfästa fordonet på detta sluga sätt. Och Värmland har det förekommit dolda sevärdheter. Östra Sivbergs brott fasades ut och fylldes med vatten snabbt under 1920-talet. Där anträffades ett 20-tal vrak. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Nuförtiden finner man helt andra förbjudna bilkyrkogårdar spridda i Sverige. Och det är förvånande hur uselt dessa samlingsområden är utvalda. Att beskåda sådana på vattenbevarade ställen utan övervakning av Naturvårdsverkets är anmärkningsvärt. Det handlar obestridligt om uppställningsställen. Försakelsen på handlanden från ansvarig myndighet är närmast katastrofal och uppmuntrar till många bedrägerier. En heder måste ändå lämnas till landets två i särklass belevade och legitima gravplatser för gamla fordon i Årjäng och Småland.