Till bilkyrkogårdar vallfärdar många från Kil

Att se en dumpade fordon i det gröna är en vämjelse. Men bilfantaster från Kil frestas i alla fall till en kyrkogård för rostiga bilar som flugor till en sockerbit. I Sverige förekommer ett par legitimt upprättade skrotfirmor, som förvandlats till uppseendeväckande bil-visningar. Hundratals personbilar med annorlunda bilmodeller från 40- till 60-talet förekommer och offentliggörs för beskådning mellan träd och buskar. Det är mer än bilbeundrare som hedrar muskelpaketen och formgivningar av raggaråken. Läckra bulliga drag och enorma motorer var den tidens grundprinciper för en duglig produkt. Skörden avgudas än idag av många besökare årligen. Gravplatserna för antika bilar har övergått till hemkommunernas stora inkomstkälla och alstrar de främsta turistintäkterna. Dessa vinster har även lugnat naturkämparna krav på bortforsling och avveckling av verksamheterna. Men en nystart eller expansion av en sådan anordning är helt stoppad via Naturvårdsverkets fordran att skrota bilen Göteborg för återbruk.

Inte en enda legal kyrkogård för rostiga bilar existerar i dag i Kil

Det förekommer flera ihopsamlingsplatser för skrotade fordonsvrak i landet. Men endast två är godkända av regionens miljöavdelning som permanenta kyrkogårdar för rostiga bilar för resande från Kil. Dessa berömda ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse finns många hundra bilmärken från 20- till 50-talen och besöks av mer än 15 000 människor årsvis. Trots ett myndighets rådslut om utgallring av alla skrotbilar, har ett bygglov, som fortlöper till 2050. Det om inget är ett bevis på turistnäringens mening för stället och skyddas för den skull på lämpligaste sätt av samhället. Årjängs stolthet i Båtnäs har inte innehaft samma assistans till etablering av kulturminnen. Här grundades en skrot under 1950-talet. Handel av begagnade delar höll på till åttio-talet då skrotföretaget upplöstes. Skrotbilarna blev orörda efter speciell tvångsförflyttning av fordonsvraken, som var uppställda på annans egendom. Omkring tusen annorlunda märken från mitten av 1900-talet behölls och familjen Ivansson, som ägde företaget, tillät gemene man att gå omkring och beskåda de föråldrade klenoderna. Beklagligtvis har dessa påhälsningar inneburit färre personbilar. Särskilt har Saab V-4 varit begärliga för skövlare. Bara dörrmattor har kvarlämnats. Och om bilkyrkogården i Årjäng ska betraktas som kulturminne eller miljökatastrof har argumenterats av klimatdelegationen. Nu för tiden kategoriseras fordonsvrak, som klimatvådligt avfall. Men så ålderstigna skrotbilar har självrensats och klimatproblem har sanerats från marken.

Fara finns för illegal kyrkogård med rostiga bilar i Kil

Inte en själ iKil kommer emellertid att kunna observera personbilar från de mest välkända förbjudna bilkyrkogårdarna. Den mest kända platsen anträffades på Gotland. I Tingstäde schaktades ungefär 200 bilar fram ur en myr. Marken hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade skyldigheten för användning och tillsyn, då ägarna beslöt att jordfästa bilen på detta smarta vis. Och Värmland har det förekommit hemliga turistattraktioner. Östra Sivbergs malmbrott fasades ut och vattenfylldes omedelbart under 1920-talet. Där hittade man ett 20-tal vrak. De äldsta är över 70 år gamla. Nu för tiden finner man helt andra olagliga bilkyrkogårdar spridda i Sverige. Det är förbluffande hur bedrövligt dessa samlingsställen är selekterade. Att observera sådana på vattenbevarade ställen utan övervakning av Naturvårdsverkets är påfallande. Det handlar glasklart om transitområden. Avsaknaden på handlanden från ansvarig polis är närmast ödesdiger och sporrar till många bedrägerier. En heder måste ändå lämnas till Sveriges 2 i särklass högättade och legala gravplatser för gamla fordon i Båtnäs och Småland.