Att se en övergiven bil i skog och mark är en avsky. Men raggare från Kiruna frestas i alla fall till en kyrkogård för rostiga bilar som flugor till en sockerbit. Och i Sverige förekommer två legalt grundade skrotar, som omvandlats till otroliga fordonsvrak-visningar. Hundratals fordon med annorlunda bilmärken från 40- till 60-talet förekommer spridda för begrundan bland träd skrota bilen Göteborg och buskar. Det är fler än raggare som hedrar de förre detta vrålåken och designer av de amerikanska giganterna. Välskapta bulliga drag och jättelika hästkrafter var den tidens principer för en duktig vara. Resultaten avgudas fortfarande av tiotusentals turister varje år. Bilkyrkogårdarna har blivit ortens stora inkomstkälla och frambringar de största besökspengarna. Dessa förtjänster har även dövat klimat-vännernas begäran på borttransport och avveckling av sysselsättningarna. Men en nystart eller utökning av en sådan anordning är helt stoppad via Trafikverkets begäran att kassera en uttömd skrotbil för återvinning.

Inte en enda lovlig kyrkogård för rostiga bilar finns i dag i Kiruna

Det finns en del samlingsställen för uttjänta bilar i Sverige. Men blott två är auktoriserade av bygdens klimatkontor som permanenta kyrkogårdar för rostiga bilar för trafikanter från Kiruna. Dessa allmänt bekanta områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd förekommer flera dussintals fordonsmodeller från början av 1900-talet och besöks av mer än 15 000 individer årsvis. Även fast ett samhällsorgans beslut om utgallring av alla fordon, har ett bygglov, som varar till 2050. Det är verkligen ett kvitto på besöksnäringens roll för orten och omhuldas således på bästa sätt av den lokala förvaltningen. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte haft samma assistans till etablering av attraktion. Här startades en bilskrot under 1950-talet. Försäljning av brukade bilkomponenter pågick till 1980-talet då skrotföretaget avvecklades. Skrotbilarna blev kvarlämnade efter viss tvångsförflyttning av bilvraken, som var placerade på annans egendom. Typ tusen olika modeller från 30-50-talet bevarades och familjen Ivansson, som ägde skroten, tillät gemene man att knalla omkring och observera de föråldrade sevärdheterna. Tragiskt nog har dessa påhälsningar inneburit minskade objekt. Särskilt har Saab V-4 varit åtråvärda för skövlare. Endast stolar har kvarlämnats. Och om kyrkogårdaen för rostiga bilar i Årjäng ska ses som sevärdhet eller klimatkatastrof har avhandlas av miljöutskottet. Idag rangordnas fordonsvrak, som klimatfarligt restprodukt. Men så äldre fordonsvrak har självsanerats och klimatproblem har befriats från skog och mark.

Hot förekommer för illegitim kyrkogård för rostiga bilar i Kiruna

Inte en själ i Kiruna kommer likväl att kunna observera fordon från de mest kända illegitima gravplatserna för antika bilar. Den mest uppseende platsen upptäcktes på Gotland. I Tingstäde skyfflades cirka 200 skrotbilar fram ur ett kärr. Egendomen hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade skyldigheten för hantering och övervakning, då fordonsägarna bestämde sig att jordfästa bilen på detta finurliga sätt. Och Värmland har det förekommit hemliga attraktioner. Östra Sivbergs brott fasades ut och fylldes med vatten skyndsamt under 1920-talet. Där påträffades ett tjugotal uttjänta bilar. De äldsta är över 70 år gamla. Idag finner man helt andra illegitima kyrkogårdar för rostiga bilar utspridda i landet. Det är förvånande hur förkastligt dessa ihopsamlingsställen är utvalda. Att observera sådana på vattenbevarade områden utan tillsyn av Trafikverkets är påfallande. Det handlar glasklart om transitställen. Avsaknaden på handlanden från ansvarig polis är närmast ödesdiger och uppmuntrar till många bedrägerier. En heder måste ändå lämnas till landets två i särklass förnämsta och legala kyrkogårdar för rostiga bilar i Båtnäs och Ryd.