Bilkyrkogårdar har övergått till gigantiska besöksmål för alla bilfantaster från Hjo, som gynnar till vissa av traktens turistintäkter. Flera skrothandlare har försökt att forma nåt motsvarande genom att ställa upp gamla bilar. Allmänt Kända fordonsmodeller skulle kunna dra inbitna fordonsentusiaster från hela Sverige, men Transportstyrelsens bilskrots-föreskrift sätter hinder för sån gärning. Och det finns ”kyrkogårdar för rostiga bilar” med övriga motiv än visning av avdankade bilar för allmänheten. Majoriteten är olagliga bilplatser, som är uppenbara att se. Ledare från klimatadministrering är blinda eller skyller på andra som skyldiga, varför dessa miljöfarliga ställen arbetar utan påhälsning av polisen. Men det existerar ett par seriösa skrotar som fått myndigheterna tilltro att sköta sina gamla skrotupplag i naturen vidare.

Ingen lagenlig bilkyrkogård förekommer nu för tiden i Hjo

Det finns otaliga samlingsplatser för skrotade bilvrak i landet. Men endast ett par är skrota bilen Göteborg behöriga av ortens klimatkontor som bestående bilkyrkogårdar för resande från Hjo. Dessa uppskattade områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse existerar flera dussintals bilmärken från 20- till 50-talen och gästas av fler än femton tusen individer varje år. Trots ett samhällsorgans beslut om avlägsnande av alla skrotbilar, har ett medgivande, som varar till 2050. Det om inget är ett bevis på besöksnäringens värde för orten och skyddas således på ultimata förfaringssätt av kommunen. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte innehaft samma hjälp till inrättande av kulturminnen. Här skapades en skrot under 1950-talet. Säljande av begagnade bildelar höll på till 1980-talet då skrotföretaget upphörde. Skrotbilarna blev kvarlämnade efter särskild tvångsförflyttning av skrotbilar, som var parkerade på annans mark. Ungefär tusen annorlunda bilmärken från 30-50-talet behölls och familjen Ivansson, som ägde företaget, lät gemene man att promenera runt och betrakta de ålderstigna rariteterna. Olyckligtvis har dessa påhälsningar inneburit minskade bilar. Framför allt har VW bubblor varit åtråvärda för plundrare. Bara dörrar och huv har kvarlämnats. Och om bilkyrkogården i Båtnäs ska ses som kulturminne eller miljökatastrof har avhandlas av klimatkommittén. Idag bedöms ett uttjänt fordon, som klimatvådligt avfall. Men så äldre bilvrak har självrensats och miljöbekymmer har sanerats från marken.

Risk förekommer för förbjuden gravplats med gamla fordon i Hjo

Inte någon i Hjo kommer likväl att kunna observera bilar från de mest välkända illegala skrot-kyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade platsen påträffades på Gotland. I Tingstäde skyfflades omkring 200 fordon fram ur en myr. Marken hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade ansvaret för hantering och tillsyn, då fordonsinnehavarna bestämde sig att jordfästa fordonet på detta finurliga vis. Och Värmland har haft osynliga besöksmål. Östra Sivbergs malmbrott lades ned och vattenfylldes hastigt under 1920-talet. Där anträffades ett tjugotal vrak. De äldsta är över 70 år gamla. Numera hittar man helt andra olagliga bilkyrkogårdar utspridda i landet. Det är överraskande hur uselt dessa ihopsamlingsplatser är utvalda. Att betrakta sådana på vattenskyddade områden utan kontroll av Miljövårdsverkets är egendomligt. Det handlar glasklart om uppställningsplatser. Bristen på åtgärder från ansvarig polis är närmast kass och uppmuntrar till många bedrägerier. En heder måste dock lämnas till landets 2 i särklass förnämsta och legala kyrkogårdar för rostiga bilar i Båtnäs och Småland.