Intresset i Hjärup är stort för bilkyrkogårdar

Ingen nostalgisk ägare från Hjärup färdas genom Båtnäs eller Småland utan att gästa någon av dessa gravplatser för gamla fordon. Här existerar många fordonsvrak från 40-talet och framåt. Ålderstigna bilar befinner sig utan ordning. Men de förlegade ljuvligheternas design går inte att bomma. Man tvingas inte vara bilfantaster för att beundra stålskeletten som omvandlas till väldigt åtgångna med åren. Forna fordonsbyggare behövde inte fundera på luftresistans eller bränslekonsumtion. Så på ritbrädet skapades personbilar med storlek och skepnad som aldrig mer kommer framställas. Inte ens i fantasin. Och Kyrkogården för rostiga bilar har övergått till kommunernas turistmagneter. De genererar årligen de största vinsterna för förutnämnda samhällen. Så det förundrar ingen, att klimatbyråarna är glada numera. Men några nya gravplatser för bilar kan inte hoppas på. Transportstyrelsen har genom hårda bilskrotningsförordningar har lagt locket på för ivriga avkomlingar. Sorgligt nog existerar det en del förbjudna uppsamlingsställen med ålderstigna bilar. De verkar handla oberört, när inspektörer från Miljöförvaltningen inte opponerar sig på bedrägerierna.

Inte någon lagenlig gravplats för gamla fordon existerar nuförtiden i Hjärup

Det finns en del ihopsamlingsområden för ratade vrak i landet. Men endast skrota bilen Göteborg två är ackrediterade av områdets miljöavdelning som varaktiga kyrkogårdar för rostiga bilar för turister från Hjärup. Dessa berömda ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland finns många hundra modeller från 20- till 50-talen och gästas av fler än femton tusen människor årligen. Trots ett departements fastställande om utrensning av alla bilar, har ett medgivande, som fortlöper till 2050. Det är verkligen ett belägg på turistnäringens betydelse för orten och vårdas följaktligen på bästa sätt av de lokala myndigheterna. Årjängs stolthet i Båtnäs har inte innehaft samma undsättning till etablering av attraktion. Här startades en skrotningsfirma under 1950-talet. Säljande av beg. bildelar pågick till åttio-talet då verksamheten upplöstes. Skrotbilarna blev stående kvar efter viss omhändertagande av skrotbilar, som var uppställda på annans mark. Ungefär tusen skilda bilmodeller från 30-50-talet behölls och familjen Ivansson, som ägde bilskroten, medgav privat personer att knalla omkring och betrakta de ålderstigna klenoderna. Tragiskt nog har dessa vistelser medfört minskade bilar. Speciellt har Saab V-4 varit frestande för tjuvar. Endast inredningar har lämnats kvar. Och om gravplatsen för gamla fordon i Båtnäs ska betraktas som kulturminne eller klimatförstörelse har argumenterats av klimatkommissionen. Nu för tiden rangordnas en utjänad bil, som miljögiftigt restprodukt. Men så ålderstigna bilvrak har självsanerats och klimatbesvär har sanerats från marken.

Hot finns för förbjuden gravplats för gamla fordon i Hjärup

Inte en själ i Hjärup kommer ändå att kunna se bilar från de mest välkända olagliga gravplatserna för antika bilar. Den mest uppseende stället hittades på Sveriges största ö. I Tingstäde skyfflades omkring 200 bilar fram ur en myr. Fastigheten hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade ansvaret för skötsel och övervakning, då bilägarna beslöt att jordfästa bilen på detta listiga sätt. Och Värmland har haft dolda lockelse. Östra Sivbergs gruva avvecklades och vattenfylldes hastigt under 1920-talet. Där påträffades ett tjugotal skrotbilar. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Numera hittar man helt andra förbjudna bilkyrkogårdar utspridda i landet. Och det är överraskande hur dåligt dessa ihopsamlingsområden är selekterade. Att observera sådana på vattenbevarade områden utan övervakning av Trafikverkets är påfallande. Det handlar glasklart om samlingsområden. Bristen på ingripanden från betrodd myndighet är närmast kass och sporrar till många oegentligheter. En heder måste ändå lämnas till landets 2 i särklass högättade och olagliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Båtnäs och Ryd.