Skeletten på en bilkyrkogård är en drömsyn för en nostalgiker från Rimbo

Illegala ihopsamlingsområde med bilar i Rimbo bekämpas av Miljöpartiet. Men två gravplatser för gamla fordon i Småland och Värmland finns kvar i och med den stora utdelningen till kommunens finanser. Orten omkring Ryd och Båtnäs har övergått till hela länens jättelika lockelse. Att se på de väldigt åtgångna vraken från mitten av förra seklet är att vrida klockan till samma tidpunkt. Troligen är det nord amerikanska rackare, som får den ofördragsamma bilägaren att bli nostalgisk. Och med allt rätt. Formgivare, som var fordonskonstruktörer, skapade fordon med enbart form som förebild. Tunga välskapta törstiga fordon med motiv på huven lanserades med storslagenhet. När en nostalgisk besökare drömmer sig bakåt i tiden, minns han inte på de ofantliga miljödilemmat sådana bjässar skulle orsaka med nutidens miljöperspektiv. Och där olagliga områden med skrotbilar är en gastkramning för aktivister. Men funderingar och förhoppningar försvagar inte klimatet. Så den avstressande vandringen omkring de korroderade fordonsvraken är som att födas på nytt. Och ortens intäkter blir större för varje gäst som kommer.

Inte en enda lovlig kyrkogård för rostiga bilar finns nuförtiden i Rimbo

Det finns en del ihopsamlingsområden för uttjänta personbilar i landet. Men blott 2 är certifierade av platsens klimatavdelning som varaktiga gravplatser för gamla fordon för turister från Rimbo. Dessa allmänt bekanta områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse finns flera dussintals märken från början av 1900-talet och gästas av fler än 15 000 individer årligen. Trots skrota bilen Göteborg ett samhällsorgans beslut om utgallring av alla fordon, har ett medgivande, som fortgår trettio år till. Det är verkligen ett belägg på besöksnäringens innebörd för stället och omhuldas således på lämpligaste förfaringssätt av samhället. Årjängs stolthet i Båtnäs har inte fått samma assistans till etablering av attraktion. Här grundades en skrotningsfirma under 1950-talet. Försäljning av beg. bilreservdelar fortgick till åttio-talet då skroten upphörde. Fordonsvraken blev stående kvar efter viss omhändertagande av skrotbilarna, som var parkerade på annans mark. Ungefär tusen skilda modeller från 30-50-talet sparades och bröderna Ivansson, som ägde skroten, medgav gemene man att knalla runt och se på de äldre sevärdheterna. Dessvärre har dessa påhälsningar inneburit färre personbilar. Särskilt har Volvo Pv-444 varit tilltalande för tjuvar. Endast inredningar har lämnats kvar. Och om bilkyrkogården i Värmland ska betraktas som turistattraktion eller miljöförödelse har argumenterats av miljökommittén. Idag rangordnas skrotbil, som klimatgiftigt avfall. Men så förlegade vrak har självsanerats och klimatproblem har sanerats från marken.

Fara existerar för illegal gravplats för gamla fordon i Rimbo

Ingen i Rimbo kommer ändå att kunna betrakta bilar från de mest välkända illegala bilkyrkogårdarna. Den mest kända stället hittades på Gotland. I Tingstäde grävdes cirka 200 fordon fram ur ett kärr. Fastigheten hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade ansvaret för hantering och kontroll, då ägarna bestämde sig att begrava fordonet på detta fiffiga vis. Och Värmland har haft osynliga attraktioner. Östra Sivbergs malmbrott lades ned och vattenfylldes skyndsamt under 1920-talet. Där förekom ett tjugotal bilvrak. De äldsta från 50-talet. Nu för tiden finner man helt andra olagliga gravplatser för gamla fordon fördelade i landet. Och det är förvånande hur illa dessa samlingsställen är utvalda. Att observera sådana på vattenskyddade områden utan granskning av Miljövårdsverkets är egendomligt. Det handlar solklart om samlingsställen. Avsaknaden på åtgärder från ansvarig myndighet är närmast ödesdiger och uppmuntrar till många oegentligheter. En ära måste dock lämnas till landets två i särklass högättade och legala kyrkogårdar för rostiga bilar i Båtnäs och Småland.