Ingen återblickande bilägare från Ronneby åker genom Båtnäs eller Ryd utan att besöka någon av de här gravplatser för gamla fordon. Här förekommer oräkneliga skrotbilar från mitten av förra seklet. Gamla fordonsvrak ligger huller om buller. Men de ålderstigna skönheternas design går inte att förbise. Man behöver inte vara raggare för att uppskatta skrothögarna som övergått till rostiga med tiden. Forna fordonsbyggare var inte behov av att tänka på luftmotstånd eller bränslekonsumtion. Så på konstruktions stadiet uppfanns fordon med dimension och skepnad som inte någon gång mer kommer att visas. Inte ens i fantasin. Och Bilkyrkogården har blivit kommunernas turistmagneter. De genererar årligen de främsta vinsterna för nämnda ställen. Så det överraskar ingen, att miljökontoren är glada numera. Men några nya bilkyrkogårdar kan inte hoppas på. Transportstyrelsen har genom stentuffa bilskrotningslagar har förbjudit efterkommande. Dessvärre finns det många olagliga insamlingsställen med ålderstigna personbilar. De tycks uppträda obesvärat, när inspektörer från Länsstyrelsen inte reagerar på oegentligheterna.

Inte någon lagenlig gravplats för gamla fordon existerar nuförtiden i Ronneby

Det förekommer otaliga samlingsplatser för avdankade vrak i landet. Men endast ett par är godkända av områdets klimatavdelning som varaktiga bilkyrkogårdar för resande från Ronneby. Dessa allmänt bekanta ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd existerar många hundra modeller från 20- till 50-talen och besöks av fler än femton tusen individer årsvis. Trots ett kommunalt rådslut om tömmande av alla personbilar, har ett tillstånd, som fortlöper till 2050. Det om inget är ett belägg på turistverksamhetens roll för stället och skyddas därför på ultimata förfaringssätt av de lokala myndigheterna. Årjängs stolthet i Båtnäs har inte fått samma stöd till upprättande av attraktion. Här skapades en bilskrotnings-företag under 1950-talet. Försäljning av brukade bildelar fortgick till 80-talet då skrotföretaget avvecklades. Skrotbilarna blev kvarlämnade efter viss tvångsförflyttning av skrotbilarna, som var parkerade på annans mark. Omkring tusen annorlunda bilmodeller från mitten av 1900-talet sparades och bröderna skrota bilen Göteborg Ivansson, som ägde bilskroten, tillät privat personer att gå runt och se på de äldre sevärdheterna. Tyvärr har dessa besök inneburit färre personbilar. Framför allt har Volkswagen-bussar varit lockande för tjuvar. Endast dörrar och huv har kvarlämnats. Och om bilkyrkogården i Värmland ska betraktas som turistattraktion eller klimatförödelse har argumenterats av klimatkommittén. Numera klassas fordonsvrak, som miljöfarligt avfall. Men så föråldrade skrotbilar har självsanerats och miljöbekymmer har befriats från skog och mark.

Risk existerar för lagstridig bilkyrkogård i Ronneby

Inte någon i Ronneby kommer likväl att kunna se bilar från de mest kända illegala gravplatserna för antika bilar. Den mest uppmärksammade platsen upptäcktes på Gotland. I Tingstäde schaktades ungefär 200 personbilar fram ur ett kärr. Egendomen hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade skyldigheten för handhavande och tillsyn, då bilägarna tog beslutet att jordfästa bilen på detta finurliga sätt. Och Värmland har det förekommit osynliga lockelse. Östra Sivbergs brott lades ned och fylldes med vatten omedelbart under 1920-talet. Där hittade man ett 20-tal uttjänta bilar. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Numera finner man helt andra illegala gravplatser för gamla fordon utspridda i Sverige. Det är förbluffande hur uselt dessa samlingsområden är valda. Att observera sådana på vattenbevarade ställen utan tillsyn av Naturvårdsverkets är egendomligt. Det handlar solklart om transitområden. Bristen på handlanden från ansvarig polis är närmast kass och sporrar till många oegentligheter. En heder måste ändå lämnas till Sveriges två i särklass förnämsta och lagliga bilkyrkogårdar i Årjäng och Kyrkö Mosse.