Dumpade bilar i Rättvik kan inte lagligt förvandlas till en bilkyrkogård

När man kollar upp en förbjuden uppställningsutrymme med skrotbilar från Rättvik är det är inte egendomligt, att ett besök på en kyrkogård för rostiga bilar innebär en återblickande som man inte ofta känner. De rostiga stålskeletten från amerikanare skrota bilen Göteborg erinrar om en epok som många inte varit med om, men antagligen har drömmar om. Men tiden för sådana nyskapelser är förbi. Förutsättningarna för klimat och bilåtgång har helt förändrats, också på den amerikanska marknaden. Tunga men väldigt eleganta ekipage är en förgången tidsperiod. Och det är dessa minnesbilderna eller fantasier som väcks hos en hänförd gäst. Att finna väldigt åtgångna rester efter en primitiv typexempel dämpar inte uppfattningen om en formgivning som inte någon gång kommer i retur. Som ett resultat av de flesta årliga besökarna har 2 bilkyrkogårdar i Kyrkö Mosse och Årjäng lyckats få permanent tillåtelse för aktiviteten. Kommunens samlade förtjänster från dessa får dessutom en orubblig miljöaktivist att reflektera. Men på något ställe har meningsutbytet varit kraftiga. Att söka auktorisation för en etablering är emellertid förgäves. illegitima insamlingsområde, som klimatenligt kan jämställas med kyrkogårdar för rostiga bilar med uttjänta bilar, är ett stigande besvär, som verkar vara besvärligt att bestrida.

Inte en enda laglig gravplats för gamla fordon förekommer i dag i Rättvik

Det förekommer en del samlingsställen för avdankade fordonsvrak i landet. Men endast ett par är godkända av bygdens miljöavdelning som bestående bilkyrkogårdar för resande från Rättvik. Dessa omtalade platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse existerar flera dussintals modeller från början av 1900-talet och gästas av mer än 15 000 människor årligen. Fastän ett kommunalt fastställande om tömmande av alla bilar, har ett medgivande, som varar till 2050. Det om inget är ett bevis på besöksnäringens värde för orten och omhuldas följaktligen på lämpligaste sätt av de lokala myndigheterna. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte haft likadan stöd till inrättande av kulturminnen. Här grundades en skrotningsfirma under 1950-talet. Säljande av begagnade reservdelar höll på till åttio-talet då bilskroten lades ned. Fordonsvraken blev kvarlämnade efter viss omhändertagande av skrotbilar, som var parkerade på annans mark. Ungefär tusen skilda fordonsmärken från 30-50-talet behölls och bröderna Ivansson, som ägde företaget, medgav vanligt folk att ströva runt och observera de äldre klenoderna. Beklagligtvis har dessa besök resulterat i färre fordon. Speciellt har Volvo Pv-444 varit omtyckta för tjuvar. Bara dörrmattor har kvarlämnats. Och om gravplatsen för gamla fordon i Årjäng skall ses som kulturminne eller miljöförstörelse har diskuterats av miljöutskottet. Nuförtiden bedöms bilvrak, som klimatskadligt restprodukt. Men så förlegade fordonsvrak har självrensats och miljöbekymmer har befriats från skog och mark.

Fara finns för olaglig gravplats för gamla fordon i Rättvik

Inte en själ i Rättvik kommer likväl att kunna betrakta objekt från de mest välkända olagliga skrot-kyrkogårdarna. Den mest kända platsen hittades på Gotland. I Tingstäde schaktades cirka 200 uttjänta bilar fram ur en sumpmark. Marken hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade skyldigheten för användning och övervakning, då fordonsägarna bestämde sig att dölja bilen på detta fiffiga sätt. Och Värmland har haft osynliga turistattraktioner. Östra Sivbergs malmbrott lades ned och vattenfylldes kvickt under 1920-talet. Där förekom ett 20-tal uttjänta bilar. De äldsta är över 70 år gamla. Nuförtiden finner man helt andra olagliga kyrkogårdar för rostiga bilar utspridda i Sverige. Och det är förvånande hur förkastligt dessa ihopsamlingsställen är utvalda. Att observera sådana på vattenbevarade ställen utan övervakning av Länsstyrelsens är påfallande. Det handlar glasklart om uppställningsområden. Avsaknaden på åtgärder från ansvarig myndighet är närmast kass och uppmuntrar till många oegentligheter. En heder måste likväl lämnas till Sveriges två i särklass högättade och lagenliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Årjäng och Småland.