Miljötillsynen på en bilkyrkogård saknas på uppställningsplatser i Piteå

Gamla skrotbilsuppställningar i Piteå som ser ut som kyrkogårdar för rostiga bilar är inte längre lagliga. Och några nya med tillåtelse att presentera föråldrade klenoder kommer aldrig att etableras. Naturvårdsverket stoppar igenom bilskrots-författningen alla sådana avsikter. Kasserade fordon är rangordnade som miljökritiskt avfall och behöver kasseras och återvinnes av en certifierad skrotningsfirma. Men de fåtal som förekommer har ändå förvandlas till enorma turistattraktioner. Merparten av ortens besöksverksamhet baseras på och runt dessa ställen. De rostiga fordonen från mitten av nittonhundratalet väcker en del minnen hos en nostalgisk bilinnehavare. Bilmodeller blandas i en angenäm mix skrota bilen Göteborg. Föråldrade utgångna märken kan även visa sig mellan trädstammarna. Så inget annat kan uppbringa den känslan från gamla goda tider, än dessa platser.

Ingen lovlig gravplats för gamla fordon förekommer idag i Piteå

Det existerar flertalet samlingsställen för avdankade bilvrak i landet. Men enbart 2 är behöriga av lokalsamhällets klimatavdelning som varaktiga bilkyrkogårdar för resande från Piteå. Dessa allmänt bekanta ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse finns många hundra modeller från början av 1900-talet och besöks av mer än 15 000 individer årsvis. Trots ett myndighets beslut om elimination av alla personbilar, har ett tillstånd, som varar trettio år till. Det om inget är ett belägg på besöksnäringens värde för stället och skyddas därför på lämpligaste sätt av den lokala förvaltningen. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte fått samma assistans till inrättande av kulturminnen. Här startades en bilskrot under mitten av förra seklet. Säljande av begagnade delar höll på till åttio-talet då verksamheten lades ned. Skrotbilarna blev kvarlämnade efter särskild tvångsförflyttning av bilvraken, som var placerade på annans mark. Omkring tusen olika bilmodeller från mitten av 1900-talet behölls och bröderna Ivansson, som ägde skroten, medgav vanligt folk att knalla omkring och observera de ålderstigna rariteterna. Dessvärre har dessa besök resulterat i färre personbilar. Framför allt har Volkswagen-bussar varit attraktiva för kriminella. Bara dörrmattor har kvarlämnats. Och om kyrkogården för rostiga bilar i Värmland skall ses som sevärdhet eller klimatkatastrof har argumenterats av klimatutskottet. Nu för tiden kategoriseras en utjänad bil, som klimatfarligt avfall. Men så förlegade bilvrak har självrensats och miljöbesvär har befriats från skog och mark.

Hot finns för förbjuden kyrkogård för rostiga bilar i Piteå

Ingen i Piteå kommer ändå att kunna se fordon från de mest välkända illegala skrot-kyrkogårdarna. Den mest uppseende stället hittades på Gotland. I Tingstäde skyfflades cirka 200 bilar fram ur ett kärr. Fastigheten hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade ansvaret för handhavande och kontroll, då fordonsinnehavarna beslöt att jordfästa fordonet på detta sluga förfaringssätt. Och Värmland har haft hemliga besöksmål. Östra Sivbergs malmbrott lades ned och vattenfylldes snabbt under 1920-talet. Där hittade man ett tjugotal uttjänta bilar. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Nuförtiden hittar man helt andra illegala bilkyrkogårdar spridda i riket. Det är häpnadsväckande hur bedrövligt dessa samlingsområden är selekterade. Att observera sådana på vattenbevarade områden utan granskning av Naturvårdsverkets är påfallande. Det handlar glasklart om transitområden. Bristen på åtgärder från ansvarig myndighet är närmast ödesdiger och sporrar till många oegentligheter. En ära måste dock lämnas till Sveriges två i särklass högättade och olagliga bilkyrkogårdar i Årjäng och Kyrkö Mosse.