Nostalgiska besökare från Kristinehamn återkommer ofta till någon bilkyrkogård

Uppställningsområden i Kristinehamn för uttjänta bilar är strikt illegala. Men inte de 2 idag auktoriserade och populära gravplatserna för antika bilar i Kyrkö Mosse och Årjäng. Några nya kommer dock inte någonsin att uppkomma åter. Trafikverkets återvinningsföreskrift att kassera fordonet med recycling grusar alla sådana tankar. De existerande har numera fått klimatavdelningarnas godkännande att håva in pengar till samhällena. Tiotusentals av entusiastiska bilägare besöker de avsides ställena årsvis. Med sådant resultat veknar även den mest högljudda klimatkämpen. Och det är lyckosamt för många beundrare. Skurkar och vandaler minskar dock beståndet. Det är först och främst jänkarna som dra till sig det bästa engagemanget. De bulliga strukturerna från dessa vidunder är utan liknelse. På den tiden skapades bilarna av ingenjörer, som inte måste ta hänsyn på tyngder eller bränsleförbrukning. Det är blott en fantasi att vänta sig en ny Buick Electra 225 cab eller någon annan plagiat av dessa tjusiga formgivna fullblod skall återuppbyggas.

Ingen laglig kyrkogård för rostiga bilar förekommer idag i Kristinehamn

Det finns en del samlingsställen för kasserade bilar i landet. Men endast ett par är ackrediterade av bygdens skrota bilen Göteborg klimatavdelning som bestående bilkyrkogårdar för resande från Kristinehamn. Dessa allmänt bekanta områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd förekommer flera dussintals fordonsmärken från början av 1900-talet och besöks av mer än 15 000 personer årsvis. Fastän ett departements rådslut om utgallring av alla skrotbilar, har ett medgivande, som fortlöper trettio år till. Det om inget är ett kvitto på turistverksamhetens mening för stället och vårdas följaktligen på yppersta förfaringssätt av den lokala förvaltningen. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte haft likadan stöd till etablering av attraktion. Här skapades en bilskrot under 1950-talet. Försäljning av begagnade delar höll på till 1980-talet då skrotföretaget upphörde. Vraken blev kvarlämnade efter speciell omhändertagande av skrotbilarna, som var uppställda på annans mark. Ungefär tusen annorlunda fordonsmodeller från 30-50-talet sparades och familjen Ivansson, som ägde bilskroten, lät vanligt folk att knalla omkring och observera de äldre sevärdheterna. Tyvärr har dessa påhälsningar medfört minskade objekt. Särskilt har Saab V-4 varit tilltalande för skövlare. Endast inredningar har kvarlämnats. Och om kyrkogårdaen för rostiga bilar i Värmland skall ses som turistattraktion eller miljöförstörelse har diskuterats av miljöutskottet. Numera kategoriseras fordonsvrak, som klimatfarligt restprodukt. Men så föråldrade bilvrak har självrensats och klimatbekymmer har sanerats från marken.

Fara förekommer för förbjuden bilkyrkogård i Kristinehamn

Inte en själ i Kristinehamn kommer emellertid att kunna se personbilar från de mest välkända förbjudna bilkyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade platsen påträffades på Gotland. I Tingstäde schaktades ungefär 200 bilar fram ur en sumpmark. Marken hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade ansvaret för skötsel och kontroll, då fordonsägarna beslöt att dölja fordonet på detta smarta sätt. Och Värmland har haft dolda sevärdheter. Östra Sivbergs brott lades ned och vattenfylldes omedelbart under 1920-talet. Där hittade man ett tjugotal fordonsvrak. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Nu för tiden hittar man helt andra olagliga gravplatser för gamla fordon utspridda i Sverige. Och det är förbluffande hur förkastligt dessa samlingsplatser är valda. Att observera sådana på vattenskyddade ställen utan övervakning av Miljövårdsverkets är påfallande. Det handlar glasklart om uppställningsställen. Bristen på åtgärder från betrodd polis är närmast ödesdiger och sporrar till många oegentligheter. En heder måste ändå lämnas till Sveriges 2 i särklass förnämsta och lagenliga gravplatser för gamla fordon i Årjäng och Kyrkö Mosse.