Inte någon i Högsbo vill bekanta sig med förbjudna och naturfarliga hopsamlings-ställen för personbilar. Men det är mångas fantasi att hälsa på en kyrkogård för rostiga bilar. Alla tillbakablickande ägare fantiserar om tidsskedet, då de bulliga och bränsletörstiga monstren lanserades. På den europeiska marknaden var nord amerikanska fordonsmodeller dominant. Och det är kvarlevorna från dessa bilmärken, som frestar besökare till Sveriges två behöriga skrotgårdar. Att få observera ett föråldrat lysande muskelpaket körande i verkligheten är få förunnat. Men på en en gravplats för gamla fordon ligger en hel drös av riktiga original från underbara verk. En tur jämte dessa klenoder, är att vara barn på nytt och är en rening för själen. Det är inte väsentligt att filosofera på överhängande miljöbryderier med dagens äldre fordon. Bara njuta av de kurviga gestaltningarna som man aldrig mer kommer att se på nytillverkade bilar.

Inte en enda legal gravplats för gamla fordon förekommer nuförtiden i Högsbo

Det förekommer en del hopsamlings-områden för avdankade bilvrak i Sverige. Men blott två är behöriga av bygdens klimatavdelning som bestående kyrkogårdar för rostiga bilar för trafikanter från Högsbo. Dessa berömda ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland existerar många hundra bilmodeller från början av 1900-talet och gästas av mer än femton tusen individer årligen. Även fast ett kommunalt fastställande om elimination av alla personbilar, har ett tillstånd, som fortlöper trettio år till. Det om inget är ett belägg på besöksverksamhetens betydelse för orten och omhuldas därför på lämpligaste förfaringssätt av den lokala förvaltningen. Årjängs stora attraktion i Båtnäs har inte innehaft samma hjälp till etablering av kulturminnen. Här skapades en skrotfirma under mitten av förra seklet. Säljande av begagnade bilreservdelar ägde rum till åttio-talet då bilskroten lades ned. Vraken blev kvarlämnade efter viss tvångsförflyttning av skrotbilarna, som var parkerade på annans mark. Ungefär tusen olika fordonsmärken från 30-50-talet sparades och bröderna Ivansson, som ägde skroten, tillät allmänheten att ströva runt och observera de ålderstigna sevärdheterna. Olyckligtvis har dessa påhälsningar resulterat i färre personbilar. Framför allt har Vw bubblor varit attraktiva för plundrare. Endast stolar har kvarlämnats. Och om bilkyrkogården i Årjäng skall betraktas som kulturminne eller klimatförstörelse har diskuterats Skrota bilen Högsbo av miljökommissionen. Idag bedöms bilvrak, som miljöskadligt restprodukt. Men så föråldrade bilvrak har självsanerats och miljöproblem har sanerats från marken.

Fara finns för olaglig kyrkogård för rostiga bilar i Högsbo

Ingen i Högsbo kommer emellertid att kunna se bilar från de mest välkända illegitima bilkyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade platsen påträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde skyfflades cirka 200 personbilar fram ur en sumpmark. Egendomen hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade ansvaret för användning och övervakning, då fordonsägarna tog beslutet att dölja fordonet på detta fiffiga vis. Och Värmland har haft dolda besöksmål. Östra Sivbergs gruva lades ned och vattenfylldes skyndsamt under 1920-talet. Där påträffades ett tjugotal fordonsvrak. De äldsta från 50-talet. Idag finner man helt andra illegitima gravplatser för gamla fordon utspridda i Sverige. Och det är förbluffande hur bedrövligt dessa ihopsamlingsplatser är utvalda. Att betrakta sådana på vattenbevarade ställen utan kontroll av Miljövårdsverkets är påfallande. Det handlar obestridligt om uppställningsplatser. Avsaknaden på handlanden från betrodd myndighet är närmast katastrofal och uppmuntrar till många bedrägerier. En heder måste dock lämnas till Sveriges 2 i särklass belevade och lagenliga bilkyrkogårdar i Värmland och Kyrkö Mosse.