Miljövårdsverket tillstyrker ingen bilkyrkogård i Örgryte

Uppställningsplatser i Örgryte för skrotbilar är strikt olagliga. Men inte de två nuförtiden auktoriserade och berömda gravplatserna för antika bilar i Ryd och Båtnäs. Några nya kommer dock inte någonsin att uppstå återigen. Miljövårdsverkets bilskrotsstadga att kassera bilen med återanvändning gör att gravplatser för bilar kommer att försvinna. De förekommande har numera fått miljöavdelningarnas välsignelse att dra in inkomster till samhällena. Mängder av entusiastiska fordonsägare åker till de avlägsna ställerna varje år. Med sådant resultat veknar till och med den mest skrikande miljöaktivisten. Det är turligt för många beundrare. Kriminella och vandaler minskar dock beståndet. Det är först och främst amerikanerna som tilldrar det främsta intresset. De runda designerna från dessa vidunder saknar liknelse. Dåtidens fordon skapades av ingenjörer, som inte måste grubbla på tyngder eller bensinhushållning. Det är bara en utopi att förvänta sig en ny Oldsmobile Eighty-Eight eller någon annan kopia av dessa eleganta designade muskelpaket skall återuppstå.

Inte någon laglig kyrkogård för rostiga bilar förekommer idag i Örgryte

Det förekommer många uppställningsställen för ratade bilvrak i landet. Men enbart 2 är godkända av bygdens miljökansli som varaktiga gravplatser för gamla fordon för turister från Örgryte. Dessa uppskattade platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland finns många hundra fordonsmärken från början av 1900-talet och besöks av fler än femton tusen personer årligen. Trots ett myndighets fastställande om avlägsnande av alla fordon, har ett medgivande, som varar till 2050. Det är verkligen ett kvitto på besöksnäringens betydelse för stället och omhuldas därför på ultimata förfaringssätt av kommunen. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte innehaft likadan hjälp till inrättande av sevärdhet. Här startades en bilskrotnings-företag under 1950-talet. Säljande av beg. bilreservdelar fortgick till 80-talet då skroten upplöstes. Fordonsvraken blev stående kvar efter särskild omhändertagande av bilvraken, som var placerade på annans mark. Ungefär tusen annorlunda bilmodeller från 30-50-talet behölls och familjen Ivansson, som ägde skroten, medgav privat personer att ströva runt och observera de ålderstigna rariteterna. Sorgligt nog har dessa påhälsningar resulterat i minskade fordon. Speciellt har Saab V-4 varit populära för plundrare. Endast fälgar med däck har lämnats kvar. Och om kyrkogårdaen för rostiga bilar i Värmland skall ses som kulturminne eller klimatkatastrof har avhandlas av miljödelegationen. Idag kategoriseras ett uttjänt fordon, som klimatgiftigt avfall. Men så förlegade skrotbilar har självrensats och klimatbesvär har sanerats från marken.

Risk existerar för förbjuden gravplats för gamla fordon i Örgryte

Inte någon i Örgryte kommer emellertid att kunna beskåda fordon från de mest välkända illegala bilkyrkogårdarna. Den mest uppseende platsen hittades på Gotland. I Tingstäde skyfflades cirka 200 fordon fram ur ett kärr. Fastigheten hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade skyldigheten för handhavande och tillsyn, då fordonsägarna beslöt att Skrota bilen Örgryte dölja bilen på detta smarta sätt. Och Värmland har haft dolda dragplåster. Östra Sivbergs gruvhål lades ned och vattenfylldes kvickt under 1920-talet. Där förekom ett 20-tal bilvrak. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Idag hittar man helt andra olagliga gravplatser för gamla fordon utspridda i landet. Det är överraskande hur uselt dessa uppställningsplatser är valda. Att se sådana på vattenskyddade ställen utan granskning av Trafikverkets är anmärkningsvärt. Det handlar glasklart om uppställningsställen. Avsaknaden på handlanden från betrodd polis är närmast ödesdiger och inspirerar till många oegentligheter. En ära måste likväl lämnas till landets 2 i särklass belevade och lagliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Båtnäs och Ryd.