Lagliga bilkyrkogårdar kastar skugga på tvivelaktiga skrotbilssamlingar i Gråbo

Mångåriga skrotbilsformeringar i Gråbo som liknat gravplatser för gamla fordon är idag inte legitima. Några nya med behörighet att presentera gamla klenoder kommer ingalunda att anläggas. Transportstyrelsen bromsar via skrotningsförfattningen alla sådana förslag. Kasserade fordon är klassade som naturohälsosamt avfall och skall kasseras och destrueras av en auktoriserad skrot. Men de fåtal som existerar har dock förvandlas till enorma dragplåster. Majoriteten av ortens besöksverksamhet baseras på och omkring dessa platser. De korroderade fordonen från förr upplivar otaliga minnen hos en tillbakablickande fordonsägare. Modeller blandas i en underbar blandning. Ålderstigna utgångna modeller kan också skymtas emellan träden. Så inget övrigt kan uppbringa den känslan från gamla goda tider, än dessa platser.

Inte någon lagenlig bilkyrkogård finns nu för tiden i Gråbo

Det förekommer massa samlingsställen för skrotade vrak i landet. Men endast ett par är ackrediterade av platsens klimatbyrå som varaktiga bilkyrkogårdar för trafikanter från att skrota bilen Gråbo. Dessa allmänt bekanta platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse existerar många hundra märken från början av 1900-talet och gästas av mer än femton tusen personer varje år. Trots ett departements rådslut om utrensning av alla fordon, har ett bygglov, som fortlöper trettio år till. Det om inget är ett kvitto på turistverksamhetens betydelse för platsen och omhuldas följaktligen på ultimata vis av samhället. Årjängs stora attraktion i Båtnäs har inte innehaft likadan assistans till inrättande av kulturminnen. Här skapades en skrotfirma under mitten av förra seklet. Säljande av begagnade bildelar pågick till 80-talet då verksamheten lades ned. Skrotbilarna blev kvarlämnade efter särskild tvångsförflyttning av skrotbilar, som var uppställda på annans mark. Typ tusen olika fordonsmärken från 30-50-talet sparades och bröderna Ivansson, som ägde företaget, tillät privat personer att promenera runt och observera de förlegade klenoderna. Sorgligt nog har dessa påhälsningar resulterat i färre personbilar. Framför allt har Volvo Pv-444 varit åtråvärda för skövlare. Bara fälgar med däck har lämnats kvar. Och om gravplatsen för gamla fordon i Värmland ska betraktas som kulturminne eller miljökatastrof har diskuterats av klimatnämnden. Nuförtiden klassas bilvrak, som miljögiftigt restprodukt. Men så ålderstigna fordonsvrak har självrensats och klimatproblem har sanerats från marken.

Fara förekommer för illegal kyrkogård för rostiga bilar i Gråbo

Inte någon i Gråbo kommer dock att kunna observera fordon från de mest kända olagliga skrot-kyrkogårdarna. Den mest kända platsen upptäcktes på Gotland. I Tingstäde schaktades cirka 200 bilar fram ur en sankmark. Egendomen hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade skyldigheten för hantering och övervakning, då fordonsägarna beslöt att jordfästa fordonet på detta fiffiga vis. Och Värmland har haft osynliga turistattraktioner. Östra Sivbergs brott fasades ut och vattenfylldes kvickt under 1920-talet. Där påträffades ett 20-tal uttjänta bilar. De äldsta från 50-talet. Nu för tiden finner man helt andra förbjudna kyrkogårdar för rostiga bilar fördelade i Sverige. Och det är förbluffande hur bedrövligt dessa samlingsplatser är selekterade. Att betrakta sådana på vattenskyddade områden utan granskning av Miljövårdsverkets är egendomligt. Det handlar uppenbart om uppställningsområden. Bristen på aktioner från ansvarig myndighet är närmast kass och uppmuntrar till många bedrägerier. En heder måste likväl lämnas till landets 2 i särklass förnämsta och lagliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Värmland och Kyrkö Mosse.