Samlingsplatser i Grästorp för bilar är strikt illegala. Men inte de två nuförtiden godkända och omtalade gravplatserna för antika bilar i Ryd och Årjäng. Några nya kommer likväl inte någonsin att bildas åter. Miljövårdsverkets skrotningsstadga att skrota bilen med recirkulation grusar alla sådana tankar. De befintliga har omsider fått klimatdepartementens samtycke att håva in pengar till orterna. Många entusiastiska fordonsinnehavare åker till de avsides platserna årligen. Med sådant konklusion backar även den mest högljudda miljöaktivisten. Det är lyckosamt för massa beundrare. Tjuvar och vandaler minskar ändå mängden. Det är först och främst amerikanerna som dra till sig det bästa intresset. De bulliga strukturerna från dessa fordon saknar jämförande. Dåtidens fordon skapades av ingenjörer, som inte tvingades ta hänsyn på tyngder eller bensinförbrukning. Det är enbart en illusion att förvänta sig en ny Chevrolet Corvette Convertible eller någon annan plagiat av dessa fascinerande designade muskelpaket skall återuppstå.

Inte någon legitim gravplats för gamla fordon förekommer nuförtiden i Grästorp

Det existerar flera uppställningsplatser för kasserade fordonsvrak i landet. Men endast två är godkända av ortens klimatkontor som varaktiga gravplatser för gamla fordon för resande från Grästorp. Dessa kända ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland finns flera dussintals fordonsmodeller från början av 1900-talet och gästas av fler än femton tusen individer varje år. Även fast ett samhällsorgans beslut om tömmande av alla uttjänta bilar, har ett godkännande, som varar trettio år till. Det om inget är ett kvitto på turistnäringens roll för platsen och skyddas således på ultimata vis av den lokala förvaltningen. Årjängs stolthet i Värmland har inte haft likadan hjälp till upprättande av kulturminnen. Här startades en bilskrotnings-företag under 1950-talet. Handel av brukade bilreservdelar ägde rum till åttio-talet då skroten avvecklades. Bilvraken blev kvarlämnade efter speciell tvångsförflyttning av fordonsvraken, som var uppställda på annans mark. Omkring tusen olika fordonsmodeller från mitten av 1900-talet behölls och familjen Ivansson, som ägde skroten, tillät gemene man att gå runt och beskåda de förlegade sevärdheterna. Olyckligtvis har dessa vistelser medfört färre fordon. Först och främst har Volvo Pv-444 varit frestande för plundrare. Endast fälgar med däck har kvarlämnats. Och om bilkyrkogården i Värmland ska ses som kulturminne eller klimatkatastrof har debatterats av miljödelegationen. Idag rangordnas en utjänad bil, som klimatgiftigt avfall. Men så ålderstigna fordonsvrak har självrensats och klimatbesvär har befriats från skog och mark.

Hot förekommer för illegal gravplats med gamla fordon i Grästorp

Ingen i Grästorp kommer likväl att kunna betrakta objekt från de mest välkända förbjudna gravplatserna för antika bilar. Den mest uppmärksammade stället hittades på Sveriges största ö. I Tingstäde schaktades omkring 200 personbilar fram ur en sumpmark. Fastigheten hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade skyldigheten för skötsel och kontroll, då fordonsägarna bestämde sig att dölja bilen på detta sluga sätt. Och Värmland har haft osynliga turistattraktioner. Östra Sivbergs gruva fasades ut och fylldes med vatten omedelbart under 1920-talet. Där förekom ett tjugotal bilvrak. De äldsta är över 70 år gamla. Idag hittar man helt andra illegitima kyrkogårdar för rostiga bilar spridda i landet. Det är häpnadsväckande hur uselt dessa samlingsställen är selekterade. Att se sådana på vattenbevarade ställen utan tillsyn av Länsstyrelsens är egendomligt. Det handlar glasklart om transitområden. Försakelsen på åtgärder från ansvarig polis är närmast ödesdiger och uppmuntrar till många fuffens. En ära måste dock lämnas till landets 2 i särklass belevade och olagliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Årjäng och Småland.