Endast två legala bilkyrkogårdar får besökare från Helsingborg

Att se en övergiven bil i naturen är en vämjelse. Men bilbeundrare från Helsingborg lockas ändå till en gravplats för gamla fordon som flugor till en sockerbit. Och i Sverige förekommer 2 lagenligt grundade skrotar, som omvandlats till osannolika fordonsvrak-utställningar. Tusentals fordon med olika fordonsmodeller från 40- till 60-talet förekommer spridda för beskådning bland träd och buskar. Det är mer än bilentusiaster som hedrar de förre detta vrålåken och formar av de amerikanska giganterna. Vackra runda drag och enorma muskler var dåtidens grundprinciper för en kompetent produkt. Resultaten avgudas fortfarande av 10 000-tals turister årligen. Gravplatserna för antika bilar har omvandlas till samhällets mjölkko och skapar de bästa turistintäkterna. Dessa vinster har även tyglat klimataktivisternas begäran på bärgning och upphörande Skrota bilen Göteborg av aktiviteterna. Men en nyetablering eller expansion av en sådan anläggning är helt stoppad via Trafikverkets begäran att återvinna en uttjänad bil för recirkulation.

Ingen laglig kyrkogård för rostiga bilar existerar nuförtiden i Helsingborg

Det finns en del uppställningsområden för kasserade vrak i Sverige. Men blott två är godkända av regionens miljökontor som varaktiga gravplatser för gamla fordon för turister från Helsingborg. Dessa allmänt bekanta områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland existerar flera dussintals modeller från 20- till 50-talen och gästas av fler än femton tusen individer årligen. Även fast ett kommunalt beslut om avlägsnande av alla personbilar, har ett medgivande, som fortgår till 2050. Det om inget är ett belägg på besöksnäringens värde för platsen och skyddas därför på bästa vis av de lokala myndigheterna. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte fått likadan stöd till inrättande av sevärdhet. Här grundades en bildemontering under 1950-talet. Handel av begagnade reservdelar höll på till 1980-talet då verksamheten lades ned. Bilvraken blev stående kvar efter särskild tvångsförflyttning av skrotbilarna, som var placerade på annans egendom. Omkring tusen annorlunda bilmärken från 30-50-talet behölls och bröderna Ivansson, som ägde skroten, lät vanligt folk att vandra omkring och iaktta de äldre klenoderna. Olyckligtvis har dessa vistelser inneburit färre personbilar. Framför allt har Volvo Pv-444 varit frestande för kriminella. Enbart dörrar och huv har lämnats kvar. Och om gravplatsen för gamla fordon i Årjäng skall betraktas som turistattraktion eller miljökatastrof har debatterats av miljökommittén. Nu för tiden kategoriseras fordonsvrak, som klimatgiftigt avfall. Men så förlegade skrotbilar har självrensats och miljöbesvär har befriats från skog och mark.

Hot finns för lagstridig kyrkogård för rostiga bilar i Helsingborg

Ingen i Helsingborg kommer dock att kunna se objekt från de mest kända illegitima skrot-kyrkogårdarna. Den mest uppseende platsen upptäcktes på Gotland. I Tingstäde grävdes cirka 200 personbilar fram ur en myr. Egendomen hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade skyldigheten för användning och övervakning, då ägarna bestämde sig att jordfästa fordonet på detta finurliga sätt. Och Värmland har det förekommit dolda attraktioner. Östra Sivbergs brott fasades ut och fylldes med vatten hastigt under 1920-talet. Där förekom ett tjugotal fordonsvrak. De äldsta är över 70 år gamla. Idag hittar man helt andra illegitima kyrkogårdar för rostiga bilar utspridda i Sverige. Det är häpnadsväckande hur uselt dessa uppställningsområden är utvalda. Att observera sådana på vattenbevarade områden utan tillsyn av Miljövårdsverkets är anmärkningsvärt. Det handlar obestridligt om samlingsplatser. Avsaknaden på handlanden från ansvarig polis är närmast kass och uppmuntrar till många bedrägerier. En heder måste likväl lämnas till landets två i särklass högättade och lagenliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Värmland och Kyrkö Mosse.