Den bilägare från Östersund som vill uppleva en tillbakablickande resa i personbilshistorien ska gästa en gravplats för gamla fordon, som är tvärtom till en illegal uppställningsplats med skrotbilar. Här kan man hitta många märken av skilda märken från 40-60-talet. Amerikanare väldiga bilar ihopblandas med små Bubblor i en salig sammanblandning. Det mesta av interiörerna är borta för länge sedan och fordonen ser ut som stålskelett. Men de uppskattade formerna kan man fortfarande urskilja. Att bilkyrkogårdarna i Småland och Värmland har omvandlas till lokalsamhällets skrota bilen Göteborg främsta lockelse är inte förunderligt. Även granskande klimatavdelningar, som dekreterat om bortforsling av bilvraken, har tvingats byta förhållningssätt till följd av inkomsterna som kommer orten till gagn. Beklagligtvis har dessa attraktiva bilkyrkogårdar fått illegitima efterföljare, som verkar samla på kasserade personbilar. Nya solida krav stoppar likväl tillåten inrättande. Att återvinna bilen med inlämning av registreringsbevis, skrotningsintyg med borttagning på Transportstyrelsen samt upprensning av miljöhotfullt avfall fordrar andra lagar. Men de nuvarande 2 legitima aktörerna kommer att underhålla personbilsbeundrarna en lång tid framöver.
Ingen tillåten gravplats för gamla fordon finns nuförtiden i Östersund
Det förekommer några ihopsamlingsområden för uttjänta bilar i landet. Men enbart 2 är auktoriserade av ortens klimatkansli som varaktiga kyrkogårdar för rostiga bilar för turister från Östersund. Dessa omtalade ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse förekommer flera dussintals märken från 20- till 50-talen och besöks av fler än femton tusen människor varje år. Fastän ett samhällsorgans beslut om elimination av alla bilar, har ett tillstånd, som fortgår till 2050. Det är verkligen ett belägg på besöksnäringens roll för stället och skyddas för den skull på bästa förfaringssätt av kommunen. Årjängs stora attraktion i Båtnäs har inte innehaft samma assistans till etablering av kulturminnen. Här startades en skrotfirma under 1950-talet. Säljande av beg. delar ägde rum till 1980-talet då verksamheten upphörde. De uttjänta fordonen blev stående kvar efter särskild omhändertagande av bilvraken, som var parkerade på annans mark. Typ tusen olika märken från 30-50-talet sparades och bröderna Ivansson, som ägde fastigheten, medgav gemene man att knalla runt och se på de gamla rariteterna. Dessvärre har dessa påhälsningar resulterat i minskade fordon. Speciellt har Saab V-4 varit lockande för plundrare. Bara stolar har kvarlämnats. Och om gravplatsen för gamla fordon i Båtnäs skall ses som sevärdhet eller klimatkatastrof har diskuterats av klimatkommittén. Nu för tiden klassas bilvrak, som miljögiftigt restprodukt. Men så gamla bilvrak har självrensats och klimatbesvär har befriats från skog och mark.
Risk förekommer för förbjuden bilkyrkogård i Östersund
Inte en själ i Östersund kommer dock att kunna beskåda objekt från de mest kända illegitima gravplatserna för antika bilar. Den mest uppseende platsen upptäcktes på Sveriges största ö. I Tingstäde schaktades cirka 200 bilar fram ur en sankmark. Fastigheten hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade ansvaret för hantering och kontroll, då ägarna beslöt att begrava bilen på detta fiffiga vis. Och Värmland har det förekommit hemliga dragplåster. Östra Sivbergs malmbrott lades ned och fylldes med vatten kvickt under 1920-talet. Där fann man ett tjugotal vrak. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Idag finner man helt andra olagliga gravplatser för gamla fordon utspridda i Sverige. Och det är förvånande hur uselt dessa uppställningsområden är valda. Att observera sådana på vattenbevarade områden utan kontroll av Miljövårdsverkets är påfallande. Det handlar uppenbart om samlingsställen. Bristen på ingripanden från betrodd myndighet är närmast katastrofal och inspirerar till många bedrägerier. En heder måste emellertid lämnas till landets 2 i särklass förnämsta och olagliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Årjäng och Småland.