Bilkyrkogårdens turistattraktion kan inte uppnås i Hisings Kärra

Kyrkogårdar för rostiga bilar har blivit väldiga turistattraktioner för alla fordonsfantaster i Hisings Kärra, som bidrar till vissa av platsens turistförtjänster. Några skrothandlare har eftersträvat att etablera något snarlikt genom att magasinera gamla bilar. Allmänt Kända fordonsmodeller skulle kunna få hit bilentusiaster från hela Sverige, men Länsstyrelsens bilskrotsbestämmelse sätter stopp för sån gärning. Och det finns ”kyrkogårdar för rostiga bilar” med övriga avsikter än uppvisning av avdankade fordon för allmänheten. Majoriteten är förbjudna bilplatser, som är tydliga att se. Ledare från Miljöförvaltning är blinda eller skyller på andra som skyldiga, varför dessa klimatvådliga ställen fungerar under lagens radar. Men det förekommer några seriösa bilskrotar som fått Naturvårdsverkets tillit att driva sina antika bilskrotar i naturen alltjämt.

Inte en enda legitim kyrkogård för rostiga bilar existerar i dag i Hisings Kärra

Det existerar många uppställningsplatser för kasserade bilar i Sverige. Men endast två är godkända av områdets miljöavdelning som bestående gravplatser för gamla fordon för resenärer från Hisings Kärra. Dessa omtalade platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd existerar flera dussintals bilmärken från början av 1900-talet och gästas av mer än femton tusen individer årsvis. Trots ett kommunalt fastställande om utgallring av alla personbilar, har ett tillstånd, som fortlöper till 2050. Det är verkligen ett kvitto på besöksverksamhetens roll för platsen och värnas följaktligen på bästa vis av den lokala förvaltningen. Årjängs stora attraktion i Båtnäs har inte fått likadan assistans till etablering av attraktion. Här startades en bilskrotnings-företag under mitten av förra seklet. Försäljning av beg. bilkomponenter fortgick till åttio-talet då bilskroten lades ned. Skrota bilen Hisings-Kärra blev orörda efter särskild tvångsförflyttning av skrotbilarna, som var parkerade på annans mark. Cirka tusen annorlunda fordonsmodeller från mitten av 1900-talet behölls och familjen Ivansson, som ägde fastigheten, medgav privat personer att gå omkring och beskåda de äldre rariteterna. Dessvärre har dessa påhälsningar medfört färre bilar. Särskilt har Volvo Pv-444 varit åtråvärda för tjuvar. Bara fälgar med däck har lämnats kvar. Och om kyrkogården för rostiga bilar i Årjäng skall betraktas som sevärdhet eller klimatförödelse har argumenterats av klimatkommissionen. Nuförtiden klassificeras ett uttjänt fordon, som klimatgiftigt avfall. Men så ålderstigna fordonsvrak har självsanerats och klimatbekymmer har befriats från skog och mark.

Fara existerar för illegal gravplats för gamla fordon i Hisings Kärra

Inte någon i Hisings Kärra kommer dock att kunna observera objekt från de mest kända olagliga gravplatserna för antika bilar. Den mest uppseende platsen hittades på Gotland. I Tingstäde skyfflades omkring 200 bilar fram ur en sankmark. Fastigheten hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade skyldigheten för hantering och tillsyn, då bilinnehavarna bestämde sig att begrava fordonet på detta smarta vis. Och Värmland har haft hemliga attraktioner. Östra Sivbergs malmbrott lades ned och vattenfylldes omgående under 1920-talet. Där fann man ett tjugotal vrak. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Nuförtiden finner man helt andra förbjudna gravplatser för gamla fordon utspridda i riket. Det är häpnadsväckande hur uselt dessa uppställningsplatser är utvalda. Att betrakta sådana på vattenbevarade ställen utan granskning av Länsstyrelsens är egendomligt. Det handlar obestridligt om samlingsområden. Försakelsen på åtgärder från betrodd myndighet är närmast kass och uppmuntrar till många bedrägerier. En ära måste emellertid lämnas till landets två i särklass förnämsta och olagliga bilkyrkogårdar i Båtnäs och Småland.