Inte en själ i Björlanda vill bekanta sig med förbjudna och klimatmenliga uppställningsplatser för bilar. Men det är mångas dröm att hälsa på en bilkyrkogård. Alla trånande ägare fantiserar om tidsskedet, då de bulliga och bränsleslukande odjuren introducerades. På den svenska kommersen var nord amerikanska fordonsmodeller ledande. Det är kvarlevorna från dessa fordonsmärken, som frestar gäster till Sveriges två godkända upplag för skrotade bilar från 50-talet. Att få betrakta ett äldre skinande muskelknippe rullande i verkliga livet är få förunnat. Men på en en gravplats för gamla fordon ligger ett helt koppel av äkta förebilder från otroliga skapelser. En tur jämte dessa rariteter, med klockan vriden tillbaka ett sjuttiotals år och är inget man glömmer i första taget. Det är skrota bilen Björlanda erforderligt att filosofera på kritiska klimatbryderier med nutidens gamla bilar. Endast glädjas av de runda gestaltningarna som man aldrig mer kommer att se på nytillverkade bilar.
Inte någon lagenlig gravplats för gamla fordon finns nu för tiden i Björlanda
Det finns flera uppställningsområden för avdankade bilvrak i landet. Men enbart 2 är certifierade av traktens miljökansli som bestående bilkyrkogårdar för trafikanter från Björlanda. Dessa omtalade platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland finns flera dussintals märken från början av 1900-talet och gästas av mer än femton tusen personer årsvis. Trots ett myndighets fastställande om tömmande av alla skrotbilar, har ett tillstånd, som varar trettio år till. Det om inget är ett belägg på besöksnäringens mening för orten och vårdas för den skull på yppersta sätt av den lokala förvaltningen. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte haft samma assistans till upprättande av attraktion. Här startades en bildemontering under 1950-talet. Försäljning av brukade bildelar pågick till åttio-talet då verksamheten avvecklades. Vraken blev stående kvar efter viss tvångsförflyttning av bilar, som var placerade på annans mark. Ungefär tusen annorlunda bilmodeller från mitten av 1900-talet bevarades och bröderna Ivansson, som ägde skroten, tillät vanligt folk att promenera runt och se på de föråldrade klenoderna. Tyvärr har dessa vistelser resulterat i färre objekt. Särskilt har Vw bubblor varit lockande för kriminella. Bara dörrmattor har lämnats kvar. Och om gravplatsen för gamla fordon i Årjäng skall betraktas som kulturminne eller miljökatastrof har diskuterats av miljökommissionen. Numera klassas skrotbil, som klimatvådligt restprodukt. Men så ålderstigna fordonsvrak har självrensats och klimatproblem har sanerats från marken.
Risk finns för lagstridig kyrkogård för rostiga bilar i Björlanda
Inte någon i Björlanda kommer likväl att kunna observera fordon från de mest kända illegala bilkyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade platsen upptäcktes på Sveriges största ö. I Tingstäde grävdes cirka 200 bilar fram ur en sumpmark. Fastigheten hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade skyldigheten för hantering och tillsyn, då ägarna beslöt att dölja fordonet på detta sluga förfaringssätt. Och Värmland har det förekommit osynliga lockelse. Östra Sivbergs gruva lades ned och fylldes med vatten omedelbart under 1920-talet. Där anträffades ett tjugotal bilvrak. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Nu för tiden finner man helt andra illegala kyrkogårdar för rostiga bilar fördelade i riket. Och det är överraskande hur förkastligt dessa samlingsplatser är valda. Att se sådana på vattenbevarade ställen utan övervakning av Länsstyrelsens är påfallande. Det handlar solklart om samlingsplatser. Avsaknaden på åtgärder från ansvarig polis är närmast kass och inspirerar till många bedrägerier. En ära måste emellertid lämnas till Sveriges 2 i särklass belevade och lagliga bilkyrkogårdar i Årjäng och Ryd.