Någon bilkyrkogård i Orsa kan inte förväntas

Att se en dumpade fordon i skog och mark är en vämjelse. Men bilfantaster från Orsa frestas i alla fall till en bilkyrkogård som pirayor till en köttbit. Och i Småland och Värmland förekommer ett par lovligt etablerade skrotar, som förvandlats till otroliga bilvraks-utställningar. Hundratals fordon med skilda märken från mitten av 1900-talet förekommer spridda för beskådning mellan skog och åkrar. Det är fler skrota bilen Göteborg än bilfantaster som hedrar de förre detta vrålåken och formgivningar av de amerikanska giganterna. Fina bullformade konturer och gigantiska hästkrafter var dåtidens normer för en duktig skapelse. Verken avgudas alltjämt av tiotusentals besökare årsvis. Skrot kyrkogårdarna har övergått till hemkommunernas stora inkomstkälla och skapar de största besökspengarna. Dessa vinster har också lugnat naturvännernas begäran på bärgning och upphörande av verksamheterna. Men en etablering eller breddning av en sådan anordning är helt stoppad via Länsstyrelsens anspråk att göra sig av med en färdiganvänd bil för återanvändning.

Ingen legitim bilkyrkogård existerar i dag i Orsa

Det finns massa uppställningsplatser för ratade bilvrak i landet. Men blott 2 är certifierade av områdets miljöavdelning som varaktiga gravplatser för gamla fordon för turister från Orsa. Dessa berömda ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland finns många hundra bilmodeller från 20- till 50-talen och gästas av mer än femton tusen personer varje år. Trots ett kommunalt beslut om utrensning av alla skrotbilar, har ett medgivande, som fortlöper trettio år till. Det om inget är ett kvitto på turistverksamhetens värde för orten och värnas därför på bästa vis av kommunen. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte fått likadan hjälp till etablering av kulturminnen. Här grundades en skrotfirma under mitten av förra seklet. Försäljning av begagnade bilkomponenter pågick till 1980-talet då bilskroten upplöstes. Fordonsvraken blev stående kvar efter viss omhändertagande av bilar, som var uppställda på annans egendom. Cirka tusen annorlunda bilmodeller från mitten av 1900-talet sparades och familjen Ivansson, som ägde företaget, medgav allmänheten att ströva runt och iaktta de ålderstigna rariteterna. Tyvärr har dessa besök resulterat i färre personbilar. Speciellt har Volkswagen-bussar varit åtråvärda för kriminella. Bara dörrmattor har kvarlämnats. Och om gravplatsen för gamla fordon i Båtnäs ska ses som sevärdhet eller miljökatastrof har avhandlas av miljökommittén. Nuförtiden klassificeras skrotbil, som klimatvådligt avfall. Men så föråldrade vrak har självrensats och miljöproblem har sanerats från marken.

Hot finns för illegal bilkyrkogård i Orsa

Inte en själ i Orsa kommer dock att kunna beskåda objekt från de mest kända illegala bilkyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade platsen påträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde schaktades cirka 200 bilar fram ur en myr. Marken hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade ansvaret för skötsel och tillsyn, då ägarna bestämde sig att jordfästa bilen på detta fiffiga vis. Och Värmland har haft hemliga turistattraktioner. Östra Sivbergs malmbrott fasades ut och vattenfylldes kvickt under 1920-talet. Där hittade man ett tjugotal fordonsvrak. De äldsta är över 70 år gamla. Numera hittar man helt andra illegala gravplatser för gamla fordon fördelade i landet. Och det är förbluffande hur illa dessa uppställningsplatser är valda. Att observera sådana på vattenbevarade ställen utan kontroll av Naturvårdsverkets är påfallande. Det handlar solklart om samlingsställen. Bristen på åtgärder från betrodd myndighet är närmast katastrofal och uppmuntrar till många fuffens. En heder måste emellertid lämnas till Sveriges 2 i särklass förnämsta och olagliga bilkyrkogårdar i Värmland och Småland.