Bilkyrkogårdar drar besökare från Olofstorp

Den fordonsinnehavare från Olofstorp som vill vara med om en tillbakablickande tur i personbilshistorien bör gästa en bilkyrkogård, som är tvärsom till en illegal depåer med rostiga bilar. Här kan man påträffa hundratals fordonsmodeller av olika fordonsmärken från mitten av 1900-talet. Jänkare enorma som små lastbilar blandas med små bubblor i en mäktig sammanblandning. En stor mängd av inredningarna är borta för länge sedan och fordonen ser ut som skrothögar. Men de välkända strukturen kan man än idag skönja. Att bilkyrkogårdarna i Småland och Båtnäs har blivit områdets största dragplåster är inte så konstigt. Även kritiska klimatavdelningar, som föreskrivit om bortforsling av skrotbilarna, har förmåtts byta förhållningssätt som ett resultat av inkomsterna som bidrar till samhället. Tyvärr har dessa charmfulla platser fått förbjudna efterföljare, som tycks samla på defekta fordon. Nya tuffa föreskrifter bromsar emellertid tillåten etablering. Att skrota fordonet med lämnande av registreringsbevis, skrotintyg med borttagning på Transportstyrelsen samt sanering av klimatfarligt avfall erfordrar andra lagar. Men de nuvarande två legitima aktörerna kommer att underhålla personbilsälskarna i framtiden.

Inte någon tillåten bilkyrkogård finns nu för tiden i Olofstorp

Det förekommer många ihopsamlingsställen för kasserade personbilar i Sverige. Men endast två är godkända av ortens miljökontor som permanenta bilkyrkogårdar för turister från Olofstorp. Dessa uppskattade områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland existerar flera dussintals fordonsmärken från början av 1900-talet och besöks av fler än 15 000 individer årligen.

Fastän ett kommunalt rådslut om tömmande av alla personbilar, har ett medgivande, som varar trettio år till. Det är verkligen ett bevis på besöksverksamhetens betydelse för stället och värnas således på lämpligaste sätt av den lokala förvaltningen. Årjängs stora attraktion i Båtnäs har inte innehaft likadan stöd till etablering skrota bilen Olofstorp av kulturminnen. Här skapades en skrotningsfirma under 1950-talet. Säljande av beg. delar fortgick till 80-talet då skroten upphörde. Vraken blev orörda efter särskild tvångsförflyttning av skrotbilarna, som var parkerade på annans mark.

Ungefär tusen annorlunda modeller från mitten av 1900-talet bevarades och bröderna Ivansson, som ägde bilskroten, tillät allmänheten att promenera omkring och betrakta de gamla klenoderna. Tyvärr har dessa påhälsningar medfört minskade objekt. Först och främst har Volvo Pv-444 varit omtyckta för plundrare. Bara dörrar och huv har lämnats kvar. Och om gravplatsen för gamla fordon i Båtnäs skall betraktas som sevärdhet eller klimatförödelse har diskuterats av miljöutskottet. Idag rangordnas skrotbil, som klimatfarligt restprodukt. Men så äldre fordonsvrak har självrensats och miljöproblem har befriats från skog och mark.

Risk finns för illegitim gravplats med gamla fordon i Olofstorp

Ingen i Olofstorp kommer ändå att kunna betrakta objekt från de mest välkända förbjudna gravplatserna för antika bilar. Den mest kända platsen anträffades på Gotland. I Tingstäde skyfflades ungefär 200 bilar fram ur en sankmark. Marken hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade ansvaret för handhavande och kontroll, då fordonsägarna beslöt att begrava fordonet på detta sluga vis. Och Värmland har haft osynliga sevärdheter. Östra Sivbergs gruva fasades ut och vattenfylldes omgående under 1920-talet. Där hittade man ett tjugotal uttjänta bilar. De äldsta är över 70 år gamla. Numera hittar man helt andra illegitima gravplatser för gamla fordon utspridda i landet. Det är förvånande hur uselt dessa samlingsställen är valda. Att betrakta sådana på vattenskyddade ställen utan övervakning av Naturvårdsverkets är påfallande. Det handlar uppenbart om samlingsplatser. Bristen på handlanden från ansvarig polis är närmast katastrofal och sporrar till många oegentligheter. En ära måste dock lämnas till Sveriges 2 i särklass belevade och legitima kyrkogårdar för rostiga bilar i Värmland och Småland.