Förbjudna uppställningsområde med uttjänta bilar i Landala motarbetas av Länsstyrelsen. Men ett par bilkyrkogårdar i Småland och Värmland lever vidare till följd av den höga avkastningen till kommunens ekonomi. Orten kring Kyrkö Mosse och Årjäng har övergått till hela länens gigantiska turistattraktion. Att titta på de rostangripna skrotbilarna från mitten av förra seklet är att vrida klockan till samma tidpunkt. Möjligtvis är det amerikanska monster, som får den kompromisslösa fordonsinnehavaren att bli trånande. Och med allt rätt. Formgivare, som var bilarkitekter, tog fram bilar med endast utseende som ideal. Mastiga läckra muskelstinna fordon med eldsflammor på dörrarna presenterades med överdådig prakt. När en återblickande besökare drömmer om dåtiden, minns han inte på de stora naturdilemmat sådana monster skulle bringa med dagens miljösynsätt. Och där illegala områden med personbilar är mardrömmar för handlingsivrare. Men föreställningar och drömmar försvagar inte klimatet. Så den avslappnande gångturen kring de väldigt åtgångna bilvraken är en lisa för själen. Och ortens kassa stiger för varje turist.

Inte en enda lagenlig gravplats för gamla fordon existerar i dag i Landala

Det existerar otaliga uppställningsområden för skrotade bilar i Sverige. Men enbart två är auktoriserade av lokalsamhällets miljökontor som varaktiga gravplatser för gamla fordon för trafikanter från Landala. Dessa berömda platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse finns många hundra fordonsmodeller från 20- till 50-talen och besöks av mer än Skrota bilen Landala femton tusen personer varje år. Fastän ett myndighets rådslut om elimination av alla uttjänta bilar, har ett tillstånd, som fortlöper trettio år till. Det om inget är ett bevis på turistverksamhetens roll för platsen och skyddas för den skull på yppersta förfaringssätt av samhället. Årjängs stolthet i Båtnäs har inte haft samma undsättning till etablering av kulturminnen. Här grundades en skrotningsfirma under 1950-talet. Handel av brukade bildelar fortgick till 80-talet då skrotföretaget upphörde. Bilvraken blev kvarlämnade efter viss omhändertagande av bilar, som var placerade på annans mark. Cirka tusen skilda fordonsmodeller från 30-50-talet bevarades och familjen Ivansson, som ägde företaget, medgav allmänheten att promenera runt och observera de ålderstigna klenoderna. Tyvärr har dessa påhälsningar inneburit minskade bilar. Framför allt har Volvo Pv-444 varit åtråvärda för tjuvar. Endast dörrar och huv har lämnats kvar. Och om gravplatsen för gamla fordon i Värmland skall betraktas som sevärdhet eller klimatförstörelse har debatterats av klimatdelegationen. Numera rangordnas en utjänad bil, som klimatskadligt restprodukt. Men så förlegade fordonsvrak har självsanerats och miljöbekymmer har befriats från skog och mark.

Hot finns för illegitim kyrkogård för rostiga bilar i Landala

Inte en själ i Landala kommer ändå att kunna betrakta objekt från de mest välkända förbjudna skrot-kyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade stället upptäcktes på Sveriges största ö. I Tingstäde skyfflades ungefär 200 fordon fram ur en sumpmark. Fastigheten hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade ansvaret för hantering och övervakning, då bilinnehavarna tog beslutet att begrava bilen på detta smarta sätt. Och Värmland har haft hemliga sevärdheter. Östra Sivbergs malmbrott lades ned och fylldes med vatten skyndsamt under 1920-talet. Där anträffades ett tjugotal bilvrak. De äldsta från 50-talet. Idag hittar man helt andra illegala kyrkogårdar för rostiga bilar fördelade i landet. Det är häpnadsväckande hur illa dessa samlingsområden är utvalda. Att betrakta sådana på vattenskyddade ställen utan tillsyn av Miljövårdsverkets är anmärkningsvärt. Det handlar obestridligt om samlingsställen. Avsaknaden på åtgärder från ansvarig polis är närmast ödesdiger och inspirerar till många fuffens. En ära måste likväl lämnas till landets två i särklass högättade och legala bilkyrkogårdar i Årjäng och Ryd.