Invånare i Majorna vill inte se illegala uppställningsplatser eller bilkyrkogårdar

Förbjudna samlingsområde med personbilar i Majorna bekämpas av Miljöpartiet. Men två kyrkogårdar för rostiga bilar i landet lever vidare på grund av den höga avkastningen till kommunens ekonomi. Orten runtom Småland och Värmland har blivit hela landets stora turistattraktion. Att se på de rostangripna fordonsvraken från 1950-talet är att resa tillbaka med tiden. Troligen är det nord amerikanska rackare, som får den ofördragsamma fordonsinnehavaren att bli nostalgisk. Och det har vi förståelse för. Formgivare, som var fordonsarkitekter, skapade personbilar med endast form som ideal. Massiva storslagna muskelstinna personbilar med eldsflammor på dörrarna presenterades med storslagenhet. När en återblickande gäst drömmer om dåtiden, minns han inte på de gigantiska naturdilemmat sådana bilar skulle förorsaka med dagens miljöperspektiv. Och där illegitima ställen med personbilar är en hemsk upplevelse för aktivister. Men tankar och förhoppningar skadar inte omgivningen. Så den avkopplande promenaden omkring de rostiga fordonsvraken är som att födas på nytt. Och samhällets kassa blir större för varje gäst som kommer.

Inte en enda lagenlig gravplats för gamla fordon förekommer idag i Majorna

Det förekommer några uppställningsplatser för uttjänade fordonsvrak i landet. Men enbart 2 är legitimerade av regionens miljökontor som permanenta kyrkogårdar för rostiga bilar för resenärer från Majorna. Dessa uppskattade platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd finns flera dussintals bilmodeller från 20- till 50-talen och besöks av fler än femton tusen människor årligen. Fastän ett kommunalt fastställande om utrensning av alla personbilar, har ett godkännande, som varar trettio år till. Det är verkligen ett kvitto på besöksnäringens betydelse för platsen och vårdas för den skull på ultimata förfaringssätt av de lokala myndigheterna. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte fått samma assistans till inrättande av kulturminnen. Här grundades en bilskrot under 1950-talet. Försäljning av begagnade delar ägde rum till 80-talet då verksamheten upphörde. Vraken blev stående kvar efter speciell omhändertagande av bilvraken, som var parkerade på annans mark. Ungefär tusen annorlunda fordonsmodeller från 30-50-talet behölls och bröderna Ivansson, som ägde företaget, medgav gemene man att vandra omkring och observera de förlegade rariteterna. Tyvärr har dessa påhälsningar resulterat i minskade personbilar. Särskilt har Saab V-4 varit lockande för kriminella. Bara dörrar och huv har lämnats kvar. Och om kyrkogårdaen för rostiga bilar i Båtnäs skall ses som kulturminne eller klimatförstörelse har argumenterats av klimatdelegationen. Nu för tiden bedöms fordonsvrak, som miljöfarligt avfall. Men så äldre vrak har självrensats och klimatbekymmer har sanerats från marken.

Fara förekommer för förbjuden bilkyrkogård i Majorna

Inte en själ i Majorna kommer dock att kunna se personbilar från de mest kända olagliga skrot-kyrkogårdarna. Den mest kända stället hittades på Sveriges största ö. I Tingstäde grävdes ungefär 200 uttjänta bilar fram ur en sankmark. Marken hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade skyldigheten för användning och övervakning, då bilinnehavarna beslöt att dölja fordonet på detta fiffiga förfaringssätt. Och Värmland har haft dolda sevärdheter. Östra Sivbergs gruvhål avvecklades och vattenfylldes snabbt under 1920-talet. Där fann man ett 20-tal uttjänta bilar. De äldsta är över 70 år gamla. Numera hittar man skrota bilen Majorna helt andra olagliga bilkyrkogårdar utspridda i riket. Det är förvånande hur uselt dessa ihopsamlingsplatser är utvalda. Att beskåda sådana på vattenskyddade områden utan tillsyn av Länsstyrelsens är anmärkningsvärt. Det handlar solklart om samlingsställen. Bristen på aktioner från ansvarig myndighet är närmast kass och uppmuntrar till många oegentligheter. En ära måste likväl lämnas till Sveriges två i särklass högättade och lagliga bilkyrkogårdar i Årjäng och Småland.