Att se en dumpade fordon i skogen är en vämjelse. Men bilbeundrare från Älvängen frestas i alla fall till en kyrkogård för rostiga bilar som flugor till en sockerbit. I Sverige existerar ett par legalt upprättade skrotfirmor, som förvandlats till osannolika skrotbils-utställningar. Mängder av personbilar med skilda bilmärken från 40- till 60-talet finns spridda för beskådning emellan skog och åkrar. Det är fler än raggare som hedrar de förre detta vrålåken och formgivningar av raggaråken. Vackra bulliga konturer och enorma motorer var den tidens direktiv för en kvalificerad skapelse. Resultaten hedras än idag av 10 000-tals besökare årsvis. Gravplatserna för antika bilar har omvandlas till samhällets stora inkomstkälla och frambringar de främsta turistinkomsterna. Dessa pengar har även hindrat naturaktivisternas anspråk på borttransport och nedläggning av verksamheterna. Men en etablering eller breddning av en sådan inrättning är helt stoppad genom Länsstyrelsens ultimatum att återvinna en uttjänad skrotbil för recycling.
Ingen legal bilkyrkogård finns i dag i Älvängen
Det förekommer massa samlingsområden för uttjänade personbilar i Sverige. Men enbart ett par är godkända av platsens klimatavdelning som permanenta bilkyrkogårdar för trafikanter från Älvängen. Dessa omtalade områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland finns flera dussintals bilmärken från 20- till 50-talen och gästas av mer än 15 000 människor årligen. Trots ett myndighets beslut om elimination av alla personbilar, har ett bygglov, som varar till 2050. Det om inget är ett kvitto på turistnäringens värde för platsen och värnas således på ultimata vis av samhället. Årjängs stolthet i Värmland har inte haft samma assistans till inrättande av attraktion. Här startades en bilskrot under 1950-talet. Handel av brukade bilreservdelar pågick till åttio-talet då skroten upphörde. Bilvraken blev stående kvar efter viss omhändertagande av skrotbilarna, som var uppställda på annans mark. Omkring tusen skrota bilen Älvängen olika fordonsmodeller från mitten av 1900-talet behölls och familjen Ivansson, som ägde skroten, medgav privat personer att vandra runt och betrakta de gamla sevärdheterna. Tragiskt nog har dessa besök medfört minskade objekt. Särskilt har Volvo Pv-444 varit frestande för kriminella. Enbart dörrmattor har kvarlämnats. Och om kyrkogården för rostiga bilar i Värmland skall ses som turistattraktion eller miljöförstörelse har argumenterats av miljöutskottet. Nuförtiden klassas en utjänad bil, som miljöfarligt restprodukt. Men så gamla fordonsvrak har självrensats och klimatbekymmer har sanerats från marken.
Risk finns för förbjuden bilkyrkogård i Älvängen
Inte en själ i Älvängen kommer emellertid att kunna betrakta fordon från de mest välkända illegitima bilkyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade platsen hittades på Sveriges största ö. I Tingstäde grävdes omkring 200 skrotbilar fram ur ett kärr. Egendomen hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade ansvaret för användning och tillsyn, då bilinnehavarna bestämde sig att jordfästa fordonet på detta listiga vis. Och Värmland har det förekommit osynliga lockelse. Östra Sivbergs brott fasades ut och vattenfylldes omedelbart under 1920-talet. Där förekom ett tjugotal fordonsvrak. De äldsta är över 70 år gamla. Numera hittar man helt andra illegala kyrkogårdar för rostiga bilar fördelade i riket. Och det är häpnadsväckande hur bedrövligt dessa ihopsamlingsplatser är valda. Att se sådana på vattenbevarade ställen utan granskning av Trafikverkets är anmärkningsvärt. Det handlar solklart om uppställningsplatser. Bristen på handlanden från ansvarig polis är närmast ödesdiger och sporrar till många fuffens. En heder måste likväl lämnas till Sveriges två i särklass högättade och lagenliga gravplatser för gamla fordon i Båtnäs och Kyrkö Mosse.