Att se en övergiven bil i det gröna är en avsky. Men bilbeundrare från Lilla-Edet attraheras ändå till en kyrkogård för rostiga bilar som pirayor till en köttbit. Och i Sverige förekommer två legalt grundade skrotfirmor, som förändrats till otroliga fordonsvrak-visningar. Åtskilliga bilar med skilda fordonsmodeller från 40- till 60-talet existerar utspridda för beskådning emellan träd och buskar. Det är mer än bilfantaster som högaktar muskelpaketen och formgivningar av de amerikanska giganterna. Vackra bullformade drag och jättelika hästkrafter var den tidens riktlinjer för en kompetent vara. Verken hedras ännu av tiotusentals besökare årligen. Gravplatserna för antika bilar har omvandlas till samhällets mjölkko och alstrar de bästa besökspengarna. Dessa förtjänster har dessutom minskat miljöaktivisternas anspråk på bortforsling och avveckling av aktiviteterna. Men en etablering eller utvidgning av en sådan inrättning är helt stoppad via Miljövårdsverkets ultimatum att göra sig av med en uttjänad personbil för återanvändning.
Inte någon lagenlig gravplats för gamla fordon existerar i dag i Lilla-Edet
Det existerar flertalet ihopsamlingsplatser för uttjänade bilar i landet. Men enbart ett par är godkända av regionens Skrota bilen Lilla Edet klimatavdelning som permanenta gravplatser för gamla fordon för turister från Lilla-Edet. Dessa uppskattade ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland existerar många hundra fordonsmärken från början av 1900-talet och besöks av fler än femton tusen personer årligen. Även fast ett kommunalt fastställande om elimination av alla bilar, har ett bygglov, som fortgår till 2050. Det om inget är ett bevis på turistnäringens betydelse för platsen och värnas således på yppersta sätt av kommunen. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte fått likadan stöd till etablering av sevärdhet. Här startades en skrot under 1950-talet. Handel av beg. delar höll på till 80-talet då bilskroten lades ned. Bilvraken blev stående kvar efter viss omhändertagande av skrotbilar, som var uppställda på annans egendom. Typ tusen annorlunda bilmärken från 30-50-talet bevarades och bröderna Ivansson, som ägde skroten, lät vanligt folk att gå runt och betrakta de föråldrade klenoderna. Beklagligtvis har dessa besök inneburit minskade fordon. Framför allt har Saab V-4 varit frestande för skövlare. Bara inredningar har lämnats kvar. Och om kyrkogårdaen för rostiga bilar i Värmland ska ses som sevärdhet eller miljöförödelse har avhandlas av miljöutskottet. Nuförtiden klassas bilvrak, som miljöfarligt restprodukt. Men så gamla bilvrak har självsanerats och klimatbesvär har befriats från skog och mark.
Risk förekommer för förbjuden kyrkogård med gamla rostiga bilar i Lilla-Edet
Ingen i Lilla-Edet kommer dock att kunna observera personbilar från de mest välkända illegitima skrot-kyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade stället påträffades på Gotland. I Tingstäde schaktades cirka 200 uttjänta bilar fram ur en sankmark. Egendomen hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade skyldigheten för handhavande och tillsyn, då ägarna beslöt att jordfästa bilen på detta smarta sätt. Och Värmland har haft dolda turistattraktioner. Östra Sivbergs brott fasades ut och vattenfylldes hastigt under 1920-talet. Där hittade man ett tjugotal uttjänta bilar. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Numera hittar man helt andra förbjudna bilkyrkogårdar utspridda i Sverige. Det är överraskande hur uselt dessa samlingsställen är valda. Att betrakta sådana på vattenbevarade ställen utan granskning av Naturvårdsverkets är egendomligt. Det handlar uppenbart om uppställningsområden. Avsaknaden på aktioner från ansvarig myndighet är närmast ödesdiger och sporrar till många oegentligheter. En heder måste dock lämnas till landets två i särklass förnämsta och lagliga gravplatser för gamla fordon i Årjäng och Ryd.