Dumpade skrotbilar i Lödöse kan inte jämföras med en bilkyrkogård

När man ser en lagstridig uppställningsställe med skrotbilar från Lödöse är det är inte underligt, att ett besök på en gravplats för gamla fordon ger en återblickande av sällan känt slag. De rostiga karosserna från bilar på andra sidan av Atlanten påminner om en tidsperiod som de flesta inte upplevt, men antagligen fantiserar om. Men perioden för dylika fräcka bilar är slut. Premisserna för miljö och bilförbrukning har helt förvandlats, också på den amerikanska handeln. Massiva men väldigt eleganta ekipage är en förgången tidsperiod. Det är dessa minnen eller drömmar som triggas hos en hänförd turist. Att lokalisera väldigt åtgångna rester efter en elementär form dämpar Skrota bilen Lödöse inte förnimmelsen om ett verk som aldrig kommer i retur. I och med de flesta årliga turisterna har 2 kyrkogårdar för rostiga bilar i Småland och Värmland lyckats få bestående tillstånd för verksamheten. Ortens förenade förtjänster från dessa får även en inbiten miljöaktivist att tänka om. Men på nåt ställe har skriken varit höga. Att få tillstånd för en etablering är däremot förgäves. illegala uppställningsområde, som klimatmässigt kan jämställas med bilkyrkogårdar med skrotbilar, är ett stigande problem, som verkar vara tufft att bekämpa.

Ingen laglig gravplats för gamla fordon finns i dag i Lödöse

Det förekommer många samlingsplatser för uttjänta personbilar i Sverige. Men blott ett par är behöriga av bygdens miljökontor som bestående kyrkogårdar för rostiga bilar för resande från Lödöse. Dessa berömda platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd finns många hundra fordonsmodeller från 20- till 50-talen och gästas av fler än 15 000 individer varje år. Även fast ett samhällsorgans rådslut om utgallring av alla personbilar, har ett tillstånd, som varar trettio år till. Det om inget är ett kvitto på turistverksamhetens betydelse för stället och vårdas således på ultimata förfaringssätt av samhället. Årjängs stolthet i Värmland har inte innehaft likadan stöd till upprättande av sevärdhet. Här grundades en bildemontering under mitten av förra seklet. Handel av brukade bilkomponenter höll på till åttio-talet då verksamheten upphörde. De uttjänta fordonen blev kvarlämnade efter speciell omhändertagande av skrotbilarna, som var uppställda på annans egendom. Typ tusen olika märken från 30-50-talet bevarades och bröderna Ivansson, som ägde företaget, lät allmänheten att vandra omkring och iaktta de gamla klenoderna. Tragiskt nog har dessa vistelser inneburit minskade objekt. Speciellt har Saab V-4 varit omtyckta för plundrare. Endast inredningar har kvarlämnats. Och om kyrkogårdaen för rostiga bilar i Värmland ska ses som sevärdhet eller miljöförödelse har argumenterats av klimatkommissionen. Nuförtiden kategoriseras bilvrak, som klimatvådligt avfall. Men så förlegade bilvrak har självrensats och klimatbesvär har befriats från skog och mark.

Risk förekommer för lagstridig kyrkogård med rostiga bilar i Lödöse

Inte en själ i Lödöse kommer dock att kunna observera bilar från de mest välkända illegala gravplatserna för antika bilar. Den mest kända stället upptäcktes på Sveriges största ö. I Tingstäde grävdes omkring 200 fordon fram ur en sumpmark. Egendomen hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade ansvaret för användning och tillsyn, då fordonsägarna beslöt att dölja bilen på detta finurliga vis. Och Värmland har det förekommit hemliga turistattraktioner. Östra Sivbergs gruvhål fasades ut och fylldes med vatten snabbt under 1920-talet. Där förekom ett tjugotal vrak. De äldsta är över 70 år gamla. Numera hittar man helt andra förbjudna kyrkogårdar för rostiga bilar fördelade i riket. Och det är förvånande hur uselt dessa ihopsamlingsområden är utvalda. Att beskåda sådana på vattenskyddade ställen utan kontroll av Länsstyrelsens är anmärkningsvärt. Det handlar solklart om samlingsplatser. Försakelsen på ingripanden från ansvarig polis är närmast katastrofal och sporrar till många fuffens. En heder måste ändå lämnas till landets 2 i särklass belevade och legitima bilkyrkogårdar i Värmland och Småland.