Inte en själ i Göta vill bekanta sig med förbjudna och naturskadliga uppställningsplatser för uttjänta bilar. Men det är mångas fantasi att bevista en kyrkogård för rostiga bilar. Alla nostalgiska ägare fantiserar om epoken, då de stora och bensinslukande monstren infördes. På den europeiska marknaden var nord amerikanska bilmärken dominant. Och det är vrakdelarna från dessa märken, som dra till sig gäster till landets två behöriga skrotgårdar. Att få observera ett föråldrat glänsande muskelpaket körande i vardagen är få förunnat. Men på en en bilkyrkogård förekommer en hel drös av riktiga original från fantastiska produkter. En tur ibland dessa rariteter, med klockan vriden tillbaka ett sjuttiotals år och är inget man glömmer i första taget. Det är inte behövligt att filosofera på aktuella klimatbryderier med dagens förlegade bilar. Bara glädjas av de mulliga formerna som man aldrig mer kommer att se på nytillverkade bilar.
Ingen legal kyrkogård för rostiga bilar existerar nu för tiden i Göta
Det förekommer några ihopsamlingsområden för avdankade fordon i Sverige. Men blott ett par är legitimerade av områdets klimatbyrå som bestående gravplatser för gamla fordon för trafikanter från Göta. Dessa omtalade platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd existerar flera dussintals modeller från 20- till 50-talen och gästas av mer än 15 000 människor årligen. Även fast ett samhällsorgans fastställande om utrensning av alla bilar, har ett bygglov, som fortgår till 2050. Det är verkligen ett belägg på besöksnäringens värde för orten och omhuldas följaktligen på bästa vis av samhället. Årjängs stolthet i Värmland har inte haft likadan stöd till inrättande av attraktion. Här startades en skrotfirma under 1950-talet. Försäljning av brukade bilkomponenter ägde rum till 1980-talet då verksamheten avvecklades. Bilvraken blev stående kvar efter särskild tvångsförflyttning av fordonsvraken, som var placerade på annans egendom. Ungefär tusen olika fordonsmodeller från 30-50-talet behölls och familjen Ivansson, som ägde fastigheten, medgav privat personer att gå runt och betrakta de ålderstigna rariteterna. Tragiskt nog har dessa vistelser medfört minskade objekt. Först och främst har Saab V-4 varit lockande för kriminella. Bara fälgar med däck har lämnats kvar. Och om gravplatsen för gamla fordon i Årjäng ska betraktas som kulturminne eller klimatförödelse har argumenterats av klimatkommittén. Nu för tiden rangordnas skrotbil, som klimatskadligt avfall. Men så förlegade fordonsvrak har självsanerats och miljöbesvär har sanerats från marken.
Risk existerar för illegal gravplats för gamla fordon i Göta
Inte någon i Göta kommer ändå att kunna observera personbilar från de mest kända olagliga bilkyrkogårdarna. Den mest uppseende platsen påträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde skyfflades omkring 200 fordon fram ur Skrota bilen Göta en sankmark. Fastigheten hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade skyldigheten för skötsel och övervakning, då bilägarna tog beslutet att dölja bilen på detta smarta vis. Och Värmland har haft dolda turistattraktioner. Östra Sivbergs gruva avvecklades och vattenfylldes hastigt under 1920-talet. Där fann man ett tjugotal uttjänta bilar. De äldsta är över 70 år gamla. Numera finner man helt andra olagliga bilkyrkogårdar fördelade i Sverige. Det är förbluffande hur uselt dessa ihopsamlingsställen är selekterade. Att betrakta sådana på vattenbevarade ställen utan tillsyn av Trafikverkets är anmärkningsvärt. Det handlar obestridligt om samlingsplatser. Försakelsen på åtgärder från betrodd polis är närmast katastrofal och sporrar till många bedrägerier. En ära måste ändå lämnas till landets 2 i särklass högättade och olagliga gravplatser för gamla fordon i Båtnäs och Kyrkö Mosse.