Kyrkogårdar för rostiga bilar har blivit väldiga lockelse för alla fordonsbeundrare från Nol, som gynnar till ganska mycket av ortens turistförtjänster. Flertalet skrotar har eftersträvat att forma något motsvarande genom att bevara äldre bilar. Ansedda modeller skulle kunna få hit fordonsentusiaster från hela Götaland, men Länsstyrelsens skrotningsbestämmelse sätter stopp för sådana handlingar. Det existerar ”kyrkogårdar för rostiga bilar” med övriga motiv än utställning av avdankade bilar för allmänheten. Flertalet är olagliga uppställningsplatser, som är påtagliga att betrakta. Ansvarig Miljöadministrering verkar inte bry sig eller anklagar alla andra som ansvariga, varför de här miljöfarliga ställen jobbar utan besök av någon myndighet. Men det finns några seriösa skrotar som fått Länsstyrelsens förtroende att idka sina gamla skrotar i naturen vidare.

Inte någon legitim bilkyrkogård finns nuförtiden i Nol

Det finns en del ihopsamlingsplatser för avdankade fordonsvrak i Sverige. Men enbart två är ackrediterade av regionens miljöbyrå som varaktiga kyrkogårdar för rostiga bilar för resande från Nol. Dessa uppskattade ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse förekommer många hundra märken från början av 1900-talet och gästas av fler än femton tusen personer årligen. Trots ett departements Skrota bilen Nol rådslut om avlägsnande av alla uttjänta bilar, har ett bygglov, som varar till 2050. Det om inget är ett kvitto på turistverksamhetens betydelse för orten och vårdas således på yppersta vis av kommunen. Årjängs stora attraktion i Båtnäs har inte fått likadan hjälp till inrättande av kulturminnen. Här skapades en skrotningsfirma under mitten av förra seklet. Försäljning av brukade bilreservdelar pågick till 1980-talet då skroten avvecklades. Vraken blev stående kvar efter särskild tvångsförflyttning av bilar, som var uppställda på annans mark. Omkring tusen annorlunda fordonsmodeller från mitten av 1900-talet sparades och familjen Ivansson, som ägde bilskroten, tillät gemene man att gå omkring och betrakta de äldre sevärdheterna. Tragiskt nog har dessa vistelser inneburit färre fordon. Först och främst har Volkswagen-bussar varit frestande för kriminella. Enbart dörrar och huv har lämnats kvar. Och om bilkyrkogården i Båtnäs skall betraktas som turistattraktion eller miljöförstörelse har argumenterats av miljödelegationen. Nu för tiden kategoriseras fordonsvrak, som miljövådligt restprodukt. Men så ålderstigna vrak har självrensats och miljöproblem har befriats från skog och mark.

Risk existerar för förbjuden kyrkogård med rostiga bilar i Nol

Ingen i X kommer likväl att kunna se objekt från de mest välkända illegitima gravplatserna för antika bilar. Den mest kända stället hittades på Sveriges största ö. I Tingstäde grävdes cirka 200 bilar fram ur en myr. Fastigheten hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade skyldigheten för användning och övervakning, då bilägarna tog beslutet att dölja bilen på detta smarta sätt. Och Värmland har haft osynliga lockelse. Östra Sivbergs gruva fasades ut och fylldes med vatten snabbt under 1920-talet. Där påträffades ett tjugotal uttjänta bilar. De äldsta är över 70 år gamla. Nuförtiden hittar man helt andra förbjudna bilkyrkogårdar spridda i Sverige. Det är förbluffande hur illa dessa uppställningsplatser är utvalda. Att se sådana på vattenskyddade ställen utan tillsyn av Miljövårdsverkets är egendomligt. Det handlar uppenbart om uppställningsområden. Avsaknaden på aktioner från ansvarig myndighet är närmast katastrofal och sporrar till många oegentligheter. En ära måste likväl lämnas till landets två i särklass förnämsta och olagliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Årjäng och Småland.