När man kollar upp en illegitim uppsamlingsplats med färdiganvända fordon från Fågelvikshöjden är det är inte märkligt, att ett besök hos en bilkyrkogård medför en återblickande av sällan känt slag. De väldigt åtgångna stålskeletten från bilar på andra sidan av Atlanten erinrar om en tidsperiod som många inte fått ta del av, men eventuellt har drömmar om. Men tiden för liknande kaxiga fordon är till ända. Förutsättningarna för klimat och fordonskonsumtion har fullkomligt förändrats, även på den nord amerikanska handeln. Bastanta men fantastiskt eleganta ekipage är i det förflutna. Det är dessa minnen eller förhoppningar som upplivas hos en hänförd turist. Att finna väldigt åtgångna rester efter en elementär typexempel förstör inte uppfattningen om en skapelse som inte någon gång kommer tillbaka. I och med de många årliga gästerna har 2 gravplatser för gamla fordon i Ryd och Värmland lyckats få bestående medgivande för rörelsen. Ortens samlade förtjänster från dessa får också en rabiat miljökämpe att tänka om. Men på något ställe har diskussionen varit höga. Att få tillstånd för en upprättande är däremot meningslöst. förbjudna insamlingsställen, som klimatenligt kan jämföras med bilkyrkogårdar med personbilar, är ett tilltagande problem, som tycks vara besvärligt att bekämpa.
Ingen legal bilkyrkogård existerar i dag i Fågelvikshöjden
Det existerar flertalet uppställningsställen för skrotade bilvrak i Sverige. Men endast två är certifierade av områdets miljökontor som permanenta gravplatser för gamla fordon för resenärer från Fågelvikshöjden. Dessa berömda ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland förekommer många hundra fordonsmodeller från 20- till 50-talen och besöks av mer än 15 000 individer årligen. Fastän ett departements fastställande skrota bilen Göteborg om avlägsnande av alla skrotbilar, har ett tillstånd, som fortgår till 2050. Det om inget är ett belägg på besöksnäringens mening för stället och värnas därför på ultimata förfaringssätt av de lokala myndigheterna. Årjängs stolthet i Båtnäs har inte innehaft likadan assistans till inrättande av kulturminnen. Här grundades en skrotfirma under 1950-talet. Säljande av begagnade delar höll på till åttio-talet då bilskroten avvecklades. Fordonsvraken blev stående kvar efter viss omhändertagande av skrotbilar, som var parkerade på annans mark. Ungefär tusen olika märken från 30-50-talet behölls och bröderna Ivansson, som ägde bilskroten, tillät allmänheten att knalla runt och se de föråldrade klenoderna. Tyvärr har dessa vistelser inneburit minskade fordon. Speciellt har Vw bubblor varit attraktiva för kriminella. Enbart dörrar och huv har lämnats kvar. Och om bilkyrkogården i Båtnäs skall betraktas som turistattraktion eller klimatförödelse har argumenterats av klimatnämnden. Idag rangordnas fordonsvrak, som miljöfarligt restprodukt. Men så gamla skrotbilar har självsanerats och klimatbesvär har sanerats från marken.
Hot existerar för illegal kyrkogård för rostiga bilar i Fågelvikshöjden
Ingen i Fågelvikshöjden kommer likväl att kunna betrakta objekt från de mest välkända förbjudna gravplatserna för antika bilar. Den mest uppseende platsen hittades på Sveriges största ö. I Tingstäde schaktades ungefär 200 fordon fram ur ett kärr. Egendomen hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade skyldigheten för hantering och kontroll, då fordonsinnehavarna tog beslutet att jordfästa fordonet på detta finurliga förfaringssätt. Och Värmland har det förekommit dolda besöksmål. Östra Sivbergs gruva fasades ut och vattenfylldes kvickt under 1920-talet. Där anträffades ett tjugotal fordonsvrak. De äldsta från 50-talet. Numera hittar man helt andra illegitima kyrkogårdar för rostiga bilar utspridda i riket. Det är förvånande hur förkastligt dessa samlingsställen är valda. Att se sådana på vattenskyddade ställen utan granskning av Naturvårdsverkets är anmärkningsvärt. Det handlar solklart om uppställningsplatser. Försakelsen på ingripanden från betrodd polis är närmast katastrofal och sporrar till många fuffens. En heder måste ändå lämnas till Sveriges två i särklass högättade och lagliga gravplatser för gamla fordon i Årjäng och Ryd.