Ingen i Färjestaden vill söka upp illegala och klimatgiftiga samlingsplatser för uttjänta bilar. Men det är fleras dröm att hälsa på en gravplats för gamla fordon. Alla återblickande ägare drömmer om tiden, då de väldiga och bränsleslukande monstren introducerades. På den skandinaviska kommersen var nord amerikanska fordonsmodeller ledande. Och det är kvarlevorna från dessa bilmodeller, som frestar turister till Sveriges 2 behöriga kyrkogårdar för veteran fordon. Att få beskåda ett äldre lysande muskelknippe åkande skrota bilen Göteborg i verkligheten är få förunnat. Men på en en bilkyrkogård finns ett helt koppel av naturliga original från otroliga skapelser. En promenad ibland dessa rariteter, är att vara barn på nytt och är inget man glömmer i första taget. Det är inte erforderligt att tänka på kritiska miljöbekymmer med nutidens föråldrade bilar. Endast glädjas av de bulliga arkitekturerna som man aldrig mer kommer att se på nytillverkade bilar.

Ingen tillåten gravplats för gamla fordon existerar nu för tiden i Färjestaden

Det förekommer en del samlingsställen för uttjänta fordonsvrak i landet. Men blott 2 är godkända av regionens klimatkansli som varaktiga bilkyrkogårdar för trafikanter från Färjestaden. Dessa berömda platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd finns flera dussintals märken från början av 1900-talet och besöks av mer än femton tusen individer årsvis. Även fast ett samhällsorgans rådslut om utrensning av alla bilar, har ett tillstånd, som varar till 2050. Det är verkligen ett bevis på turistverksamhetens värde för stället och omhuldas därför på ultimata förfaringssätt av de lokala myndigheterna. Årjängs stora attraktion i Båtnäs har inte innehaft likadan hjälp till upprättande av attraktion. Här startades en skrot under mitten av förra seklet. Försäljning av begagnade reservdelar ägde rum till 1980-talet då skrotföretaget upphörde. Fordonsvraken blev kvarlämnade efter speciell omhändertagande av bilvraken, som var parkerade på annans egendom. Omkring tusen skilda bilmodeller från mitten av 1900-talet bevarades och bröderna Ivansson, som ägde skroten, tillät allmänheten att gå omkring och beskåda de ålderstigna klenoderna. Tragiskt nog har dessa påhälsningar resulterat i färre bilar. Särskilt har Volvo Pv-444 varit populära för skövlare. Enbart dörrar och huv har kvarlämnats. Och om bilkyrkogården i Värmland ska ses som kulturminne eller klimatförödelse har argumenterats av miljönämnden. Numera bedöms fordonsvrak, som miljöskadligt avfall. Men så gamla bilvrak har självrensats och miljöproblem har befriats från skog och mark.

Fara förekommer för förbjuden gravplats för gamla fordon i Färjestaden

Ingen i Färjestaden kommer dock att kunna se personbilar från de mest välkända förbjudna bilkyrkogårdarna. Den mest uppseende stället hittades på Gotland. I Tingstäde schaktades ungefär 200 uttjänta bilar fram ur en sankmark. Fastigheten hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade ansvaret för användning och övervakning, då bilägarna bestämde sig att begrava fordonet på detta listiga vis. Och Värmland har haft hemliga turistattraktioner. Östra Sivbergs gruva lades ned och vattenfylldes hastigt under 1920-talet. Där anträffades ett 20-tal uttjänta bilar. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Numera hittar man helt andra illegitima kyrkogårdar för rostiga bilar utspridda i Sverige. Och det är överraskande hur dåligt dessa uppställningsområden är valda. Att betrakta sådana på vattenskyddade ställen utan tillsyn av Trafikverkets är egendomligt. Det handlar obestridligt om uppställningsställen. Avsaknaden på aktioner från betrodd myndighet är närmast katastrofal och sporrar till många oegentligheter. En heder måste ändå lämnas till landets två i särklass högättade och legala bilkyrkogårdar i Båtnäs och Kyrkö Mosse.