Att se en övergiven bil i det gröna är en avsky. Men raggare från Kvänum lockas likväl till en bilkyrkogård som flugor till en sockerbit. Och i Sverige finns ett par lagenligt etablerade skrotfirmor, som förvandlats till uppseendeväckande bilvraks-visningar. Hundratals fordon med olika märken från mitten av 1900-talet existerar och offentliggörs för åskådning emellan träd och buskar. Det är mer än bilbeundrare som hedrar muskelpaketen och designer av de amerikanska giganterna. Läckra bulliga linjer och stora hästkrafter var den tidens grundprinciper för en kvalificerad vara. Verken dyrkas fortfarande av många turister varje år. Skrot kyrkogårdarna har blivit ortens stora inkomstkälla och alstrar de främsta turistpengarna. Dessa inkomster har dessutom lugnat naturkämparna fordran på borttransport och upphörande av verksamheterna. Men en nystart eller breddning av en sådan anordning är helt förhindrad igenom Naturvårdsverkets krav att göra sig av med en uttjänad bil för recycling.

Inte en enda lagenlig kyrkogård för rostiga bilar finns nu för tiden i Kvänum

Det förekommer en del uppställningsplatser för skrotade vrak i Sverige. Men endast ett par är legitimerade av lokalsamhällets miljöbyrå som permanenta bilkyrkogårdar för trafikanter från Kvänum. Dessa berömda platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse existerar många hundra märken från början av 1900-talet och gästas av mer än femton tusen individer varje år. Trots ett samhällsorgans beslut om utgallring av alla fordon, har ett godkännande, som fortgår trettio år till. Det om inget är ett kvitto på turistnäringens mening för stället och värnas därför på ultimata vis av den lokala förvaltningen. Årjängs stolthet i Båtnäs har inte haft likadan assistans till upprättande av sevärdhet. Här skapades en skrotfirma under mitten av förra seklet. Handel av begagnade bildelar höll på till åttio-talet då skrotföretaget upphörde. Vraken blev stående kvar efter särskild omhändertagande av skrotbilarna, som var placerade på annans mark. Cirka tusen skilda bilmärken från mitten av 1900-talet bevarades och familjen Ivansson, som ägde fastigheten, tillät vanligt folk att promenera runt och se de äldre sevärdheterna. Tragiskt nog har dessa vistelser resulterat i färre fordon. Speciellt har Saab V-4 varit åtråvärda för tjuvar. Bara fälgar med däck har lämnats kvar. Och om gravplatsen för gamla fordon i Värmland skall betraktas som sevärdhet eller miljöförödelse har argumenterats av klimatkommittén. Numera kategoriseras en uttjänad bil, som klimatgiftigt avfall. Men så föråldrade fordonsvrak har självsanerats och klimatbekymmer har befriats från skog och mark.

Risk existerar för illegal gravplats för gamla fordon i Kvänum

Inte en själ i Kvänum kommer emellertid att kunna betrakta objekt från de mest välkända illegala bilkyrkogårdarna. Den mest uppseende stället anträffades på Gotland. I Tingstäde skyfflades omkring 200 bilar fram ur en myr. Egendomen hade ägts av skrota bilen Göteborg Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade skyldigheten för handhavande och kontroll, då fordonsägarna tog beslutet att dölja bilen på detta smarta sätt. Och Värmland har det förekommit dolda attraktioner. Östra Sivbergs gruvhål avvecklades och vattenfylldes omgående under 1920-talet. Där fann man ett tjugotal bilvrak. De äldsta från 50-talet. Nu för tiden finner man helt andra olagliga bilkyrkogårdar spridda i landet. Och det är häpnadsväckande hur uselt dessa ihopsamlingsställen är selekterade. Att observera sådana på vattenbevarade ställen utan kontroll av Länsstyrelsens är påfallande. Det handlar obestridligt om uppställningsställen. Avsaknaden på ingripanden från ansvarig polis är närmast ödesdiger och uppmuntrar till många bedrägerier. En ära måste likväl lämnas till landets två i särklass högättade och olagliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Båtnäs och Ryd.