Dumpade skrotbilar i Kungshamn kan inte jämföras med en bilkyrkogård

Inte en själ i Kungshamn vill söka upp illegala och klimatgiftiga ihopsamlingsplatser för fordon. Men det är mångas dröm att bevista en kyrkogård för rostiga bilar. Alla återblickande fordonsinnehavare fantiserar om tidsskedet, då de bulliga och bensintörstiga vidundren infördes. På den svenska marknaden var nord amerikanska bilmodeller dominant. Och det är resterna från dessa modeller, som lockar turister till landets 2 auktoriserade upplag för skrotade bilar från 50-talet. Att få observera ett föråldrat skinande muskelknippe körande i verkligheten är få förunnat. Men på en en gravplats för gamla fordon finns ett helt koppel av riktiga original från makalösa produkter. En tur ibland dessa rariteter, med klockan vriden tillbaka ett sjuttiotals år och är en rening för själen. Det är inte väsentligt att filosofera på kritiska miljöbryderier med nutidens gamla fordon. Bara glädjas av de mulliga formerna som man aldrig mer kommer att se på nytillverkade bilar.

Inte en enda laglig gravplats för gamla fordon existerar nu för tiden i Kungshamn

Det förekommer en del ihopsamlingsställen för avdankade personbilar i Sverige. Men enbart 2 är legitimerade av regionens klimatbyrå som bestående bilkyrkogårdar för turister från Kungshamn. Dessa kända ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse förekommer flera dussintals bilmodeller från början av 1900-talet och besöks av fler än 15 000 individer årligen. Trots ett kommunalt fastställande om tömmande av alla skrotbilar, har ett tillstånd, som varar trettio år till. Det om inget är ett kvitto på besöksverksamhetens betydelse för orten och omhuldas för den skull på yppersta vis av den lokala förvaltningen. Årjängs stolthet i Värmland har inte haft samma assistans till etablering av kulturminnen. Här startades en skrot under mitten av förra seklet. Säljande av brukade reservdelar pågick till 1980-talet då skroten upplöstes. De uttjänta fordonen blev kvarlämnade efter särskild omhändertagande av skrotbilarna, som var placerade på annans egendom. Typ tusen olika fordonsmodeller från mitten av 1900-talet behölls och bröderna Ivansson, som ägde skroten, lät vanligt folk att gå runt och beskåda de föråldrade sevärdheterna. Dessvärre har dessa påhälsningar inneburit minskade personbilar. Först och främst har VW bubblor varit tilltalande för tjuvar. Bara dörrar och huv har kvarlämnats. Och om kyrkogården för rostiga bilar i Båtnäs skall betraktas som sevärdhet eller miljökatastrof har avhandlas av klimatutskottet. Numera skrota bilen Göteborg kategoriseras skrotbil, som miljöfarligt avfall. Men så ålderstigna bilvrak har självrensats och miljöbekymmer har befriats från skog och mark.

Risk förekommer för lagstridig kyrkogård för rostiga bilar i Kungshamn

Ingen i Kungshamn kommer dock att kunna beskåda personbilar från de mest kända olagliga gravplatserna för antika bilar. Den mest kända stället anträffades på Gotland. I Tingstäde grävdes cirka 200 skrotbilar fram ur en sumpmark. Egendomen hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade ansvaret för användning och tillsyn, då fordonsägarna beslöt att begrava fordonet på detta listiga förfaringssätt. Och Värmland har det förekommit dolda besöksmål. Östra Sivbergs malmbrott lades ned och fylldes med vatten snabbt under 1920-talet. Där påträffades ett tjugotal fordonsvrak. De äldsta från 50-talet. Idag finner man helt andra förbjudna gravplatser för gamla fordon fördelade i landet. Det är förvånande hur uselt dessa ihopsamlingsplatser är selekterade. Att beskåda sådana på vattenskyddade ställen utan tillsyn av Länsstyrelsens är egendomligt. Det handlar uppenbart om transitställen. Avsaknaden på handlanden från ansvarig myndighet är närmast ödesdiger och sporrar till många oegentligheter. En ära måste dock lämnas till landets 2 i särklass belevade och legala kyrkogårdar för rostiga bilar i Årjäng och Småland.