Kyrkogårdar för rostiga bilar har förvandlas till väldiga lockelse för alla fordonsfantaster från Vårgårda, som medverkar till ganska mycket av platsens turistinkomster. Flertalet skrotar har försökt att skapa något motsvarande igenom att magasinera ålderstigna personbilar. Välkända märken skulle kunna dra inbitna bilfantaster från hela landet, men Länsstyrelsens återvinningsbestämmelse sätter stopp för sån gärning. Och det Förekommer ”bilkyrkogårdar” med övriga motiv än visning av uttjänta bilar för allmänheten. Majoriteten är olagliga uppställningsplatser, som är påtagliga att observera. Ledare från Miljöförvaltning har skygglappar eller skyller på andra som ansvariga, varför de här klimatvådliga ställen arbetar utan påhälsning av polisen. Men det förekommer några seriösa företag som fått Länsstyrelsens tillit att idka sina gamla bilskrotar i skogen vidare.

Inte någon legitim bilkyrkogård förekommer nu för tiden i Vårgårda

Det finns en del uppställningsställen för skrotade vrak i Sverige. Men endast två är behöriga av traktens klimatbyrå som varaktiga bilkyrkogårdar för trafikanter från Vårgårda. Dessa kända områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland förekommer många hundra bilmärken från början av 1900-talet och besöks av fler än 15 000 människor årsvis. Fastän ett myndighets fastställande om avlägsnande av alla bilar, har ett godkännande, som fortlöper till 2050. Det om inget är ett kvitto på besöksnäringens värde för stället och omhuldas således på ultimata förfaringssätt av kommunen. Årjängs stora attraktion i Båtnäs har inte innehaft likadan hjälp till inrättande av sevärdhet. Här skapades en skrotfirma under 1950-talet. Säljande av beg. bilkomponenter fortgick till 80-talet då bilskroten upplöstes. Skrotbilarna blev orörda efter särskild omhändertagande av skrotbilarna, som var uppställda på annans egendom. Omkring tusen skilda bilmodeller från mitten av 1900-talet bevarades och bröderna Ivansson, som ägde skroten, medgav gemene man att vandra runt och iaktta de äldre sevärdheterna. Tyvärr har dessa vistelser inneburit minskade personbilar. Särskilt har Volkswagen-bussar varit lockande för skövlare. Enbart inredningar har lämnats kvar. Och om kyrkogårdaen för rostiga bilar i Årjäng ska betraktas som kulturminne eller miljöförstörelse har argumenterats av miljöutskottet. Idag bedöms ett uttjänt fordon, som miljögiftigt restprodukt. Men så föråldrade bilvrak har självsanerats och klimatbekymmer har befriats från skog och mark.

Risk förekommer för lagstridig kyrkogård med rostiga bilar i Vårgårda

Ingen i Vårgårda kommer emellertid att kunna beskåda bilar från de mest kända förbjudna skrot-kyrkogårdarna. Den mest uppseende stället upptäcktes på Gotland. I Tingstäde schaktades ungefär 200 fordon fram ur en sankmark. Egendomen hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade skyldigheten för skötsel och tillsyn, då bilinnehavarna tog beslutet att begrava bilen på detta smarta förfaringssätt. Och Värmland har haft hemliga lockelse. Östra Sivbergs gruva fasades ut och vattenfylldes omgående under 1920-talet. Där förekom skrota bilen Göteborg ett tjugotal skrotbilar. De äldsta från 50-talet. Idag hittar man helt andra illegala bilkyrkogårdar spridda i Sverige. Det är förbluffande hur dåligt dessa ihopsamlingsplatser är selekterade. Att betrakta sådana på vattenskyddade områden utan granskning av Miljövårdsverkets är påfallande. Det handlar solklart om transitområden. Försakelsen på ingripanden från ansvarig myndighet är närmast kass och uppmuntrar till många bedrägerier. En heder måste dock lämnas till landets två i särklass förnämsta och lagliga gravplatser för gamla fordon i Årjäng och Småland.