Den bilägare från Vänersborg som vill vara med om en återblickande tripp i bilhistorien ska gästa en bilkyrkogård, som är tvärsom till en illegal upplag med uttjänta fordon. Här kan man påträffa många märken av annorlunda modeller från 40-60-talet. Amerikanare väldiga som hus varieras med små bubblor i en mäktig mix. Det mesta av interiörerna är väck för länge sedan och bilarna ser ut som stålskelett. Men de uppskattade utseendena kan man alltjämt skönja. Att skrot-kyrkogårdarna i Ryd och Båtnäs har förvandlas till områdets främsta dragplåster är inte häpnadsväckande. Till och med ifrågasättande miljöavdelningar, som dekreterat om borttransport av fordonsvraken, har förmåtts ändra förhållningssätt i och med pengarna som kommer orten till gagn. Tyvärr har dessa charmfulla bilkyrkogårdar fått olagliga efterträdare, som verkar bunkra defekta fordon. Nya tuffa föreskrifter hejdar likväl laglig inrättande. Att skrota personbilen med avlämnande av reg. bevis, skrotintyg med avfärdande från bilregistret samt sanering av naturfarofyllt spill erfordrar andra regler. Men de aktuella två lagliga aktörerna kommer att roa fordonsbeundrarna i framtiden.
Ingen legal gravplats för gamla fordon finns idag i Vänersborg
Det finns otaliga samlingsområden för skrotade vrak i landet. Men blott 2 är certifierade av regionens klimatavdelning som permanenta bilkyrkogårdar för turister från Vänersborg. Dessa uppskattade platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse förekommer många hundra modeller från 20- till 50-talen och besöks av fler än femton tusen människor varje år. Fastän ett departements beslut om utgallring av alla personbilar, har ett godkännande, som varar trettio år till. Det om inget är ett belägg på turistverksamhetens betydelse för stället och skyddas därför på lämpligaste vis av de lokala myndigheterna. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte innehaft samma stöd till inrättande av attraktion. Här startades en bilskrot under 1950-talet. Handel av begagnade bildelar fortgick till 1980-talet då skroten avvecklades. Bilvraken blev orörda efter viss tvångsförflyttning av skrotbilarna, som var placerade på annans mark. Cirka tusen skilda fordonsmodeller från mitten av 1900-talet behölls och bröderna Ivansson, som ägde skroten, tillät gemene man att gå runt och se på de föråldrade rariteterna. Tyvärr har Skrota bilen Vänersborg dessa besök medfört färre personbilar. Särskilt har Volkswagen-bussar varit omtyckta för kriminella. Endast dörrmattor har lämnats kvar. Och om gravplatsen för gamla fordon i Årjäng skall betraktas som turistattraktion eller klimatförödelse har diskuterats av klimatnämnden. Nuförtiden klassas en uttjänad bil, som miljögiftigt avfall. Men så äldre vrak har självsanerats och klimatbekymmer har befriats från skog och mark.
Hot existerar om olaglig kyrkogård med rostiga bilar i Vänersborg
Ingen i Vänersborg kommer emellertid att kunna beskåda personbilar från de mest välkända olagliga skrot-kyrkogårdarna. Den mest uppseende platsen upptäcktes på Gotland. I Tingstäde grävdes cirka 200 personbilar fram ur en sankmark. Fastigheten hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade skyldigheten för användning och tillsyn, då bilinnehavarna tog beslutet att jordfästa bilen på detta fiffiga sätt. Och Värmland har det förekommit hemliga attraktioner. Östra Sivbergs gruvhål avvecklades och fylldes med vatten kvickt under 1920-talet. Där hittade man ett 20-tal fordonsvrak. De äldsta är över 70 år gamla. Nuförtiden finner man helt andra förbjudna bilkyrkogårdar fördelade i Sverige. Det är förbluffande hur dåligt dessa ihopsamlingsplatser är selekterade. Att observera sådana på vattenbevarade ställen utan kontroll av Naturvårdsverkets är påfallande. Det handlar solklart om samlingsområden. Avsaknaden på åtgärder från betrodd myndighet är närmast katastrofal och sporrar till många fuffens. En ära måste likväl lämnas till landets 2 i särklass belevade och lagliga bilkyrkogårdar i Båtnäs och Kyrkö Mosse.