Att se en dumpade fordon i det gröna är en avsky. Men bilfantaster från Torslanda attraheras likväl till en bilkyrkogård som pirayor till en köttbit. I Småland och Värmland existerar två legalt upprättade skrotföretag, som förvandlats till osannolika fordonsvrak-utställningar. Mängder av bilar med annorlunda bilmärken från mitten av 1900-talet förekommer spridda för begrundan ibland träd och buskar. Det är mer än bilfantaster som hedrar muskelpaketen och formar av raggaråken. Vackra bullformade linjer och ofantliga motorer var dåtidens normer för en kompetent skapelse. Skörden avgudas alltjämt av 10 000-tals besökare årligen. Bilkyrkogårdarna har förvandlas till hemkommunernas stora inkomstkälla och frambringar de bästa besökspengarna. Dessa pengar har dessutom lugnat miljövännernas anspråk på hämtning och nedläggning av aktiviteterna. Men en nyetablering eller utvidgning av en sådan inrättning är helt blockerad igenom Länsstyrelsens fordran att kassera en uttjänad personbil för recycling.
Ingen legal kyrkogård för rostiga bilar existerar nuförtiden i Torslanda
Det förekommer otaliga uppställningsområden för uttjänade personbilar i Sverige. Men enbart två är certifierade av områdets klimatbyrå som varaktiga bilkyrkogårdar för trafikanter från Torslanda. Dessa uppskattade platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland finns många hundra märken från 20- till 50-talen och gästas av fler än 15 000 individer årsvis. Även fast ett departements beslut om avlägsnande av alla bilar, har ett tillstånd, som fortgår till 2050. Det är verkligen ett belägg på turistnäringens innebörd för stället och skyddas för den skull på yppersta sätt av kommunen. Årjängs stolthet i Värmland har inte haft samma stöd till upprättande av attraktion. Här startades en skrot under mitten av förra seklet. Handel av begagnade bildelar höll på till 1980-talet då skroten avvecklades. Fordonsvraken blev stående kvar efter viss tvångsförflyttning av bilvraken, som var uppställda på annans egendom. Cirka tusen annorlunda bilmodeller från 30-50-talet behölls och bröderna Ivansson, som ägde fastigheten, lät allmänheten att promenera runt och se de föråldrade rariteterna. Olyckligtvis har dessa vistelser medfört färre fordon. Först och främst har Volvo Pv-444 varit attraktiva för kriminella. Enbart dörrmattor har lämnats kvar. Och om kyrkogårdaen för rostiga bilar i Värmland ska betraktas som turistattraktion eller miljöförödelse har avhandlas av klimatutskottet. Idag klassificeras en skrota bilen Torslanda, som klimatfarligt avfall. Men så föråldrade fordonsvrak har självsanerats och klimatbekymmer har befriats från skog och mark.
Risk finns för förbjuden kyrkogård för rostiga bilar i Torslanda
Inte någon i Torslanda kommer likväl att kunna se personbilar från de mest kända förbjudna gravplatserna för antika bilar. Den mest uppseende platsen hittades på Sveriges största ö. I Tingstäde grävdes cirka 200 bilar fram ur en myr. Egendomen hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade skyldigheten för användning och tillsyn, då fordonsägarna beslöt att dölja fordonet på detta listiga förfaringssätt. Och Värmland har det förekommit hemliga lockelse. Östra Sivbergs gruvhål lades ned och fylldes med vatten kvickt under 1920-talet. Där hittade man ett 20-tal bilvrak. De äldsta är över 70 år gamla. Nu för tiden finner man helt andra olagliga bilkyrkogårdar fördelade i riket. Och det är häpnadsväckande hur bedrövligt dessa ihopsamlingsställen är valda. Att beskåda sådana på vattenskyddade ställen utan tillsyn av Länsstyrelsens är anmärkningsvärt. Det handlar obestridligt om uppställningsställen. Avsaknaden på ingripanden från betrodd myndighet är närmast kass och uppmuntrar till många bedrägerier. En heder måste likväl lämnas till Sveriges två i särklass högättade och legala bilkyrkogårdar i Årjäng och Småland.