När man kollar upp en förbjuden uppsamlingsplats med uttjänta bilar från Jönköping är det är inte konstigt, att ett besök på en gravplats för gamla fordon ger en nostalgitripp av sällan känt slag. De rostiga stålskeletten från bilar på andra sidan av Atlanten påminner om en tidsperiod som flertalet inte upplevt, men kanske drömmer om. Men tiden för sådana fräcka bilar är slut. Premisserna för klimat och bilförbrukning har fullständigt förvandlats, även på den amerikanska marknaden. Mastiga men väldigt stilfulla muskelknippen är en förgången tidsperiod. Det är dessa hågkomsterna eller drömmar som triggas hos en begeistrad gäst. Att påträffa väldigt åtgångna vrakdelar efter en enkel modell dämpar inte känslan om en formgivning som inte någon gång kommer tillbaka. Som ett resultat av de många årliga besökarna har två kyrkogårdar för rostiga bilar i Kyrkö Mosse och Båtnäs lyckats få permanent tillåtelse för verksamheten. Ortens samlade vinster från dessa får dessutom en orubblig klimataktivist att fundera. Men på något ställe har skriken varit höga. Att få behörighet för en upprättande är däremot lönlöst. illegala ihopsamlingsutryme, som klimatenligt kan liknas med kyrkogårdar för rostiga bilar med uttjänta bilar, är ett växande bekymmer, som tycks vara svårt att motverka.

Inte en enda lagenlig gravplats för gamla fordon existerar nuförtiden i Jönköping

Det förekommer flera uppställningsställen för kasserade fordonsvrak i landet. Men enbart två är legitimerade av lokalsamhällets klimatavdelning som varaktiga bilkyrkogårdar för resande från Jönköping. Dessa berömda ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse finns många hundra fordonsmärken från 20- till 50-talen och besöks av mer än 15 000 människor varje år. Trots ett kommunalt rådslut om utrensning av alla personbilar, har ett bygglov, som fortgår till 2050. Det om inget är ett bevis på turistverksamhetens mening för orten och omhuldas därför på lämpligaste förfaringssätt av samhället. Årjängs stolthet i Värmland skrota bilen Göteborg har inte haft likadan undsättning till inrättande av kulturminnen. Här skapades en bilskrotnings-företag under mitten av förra seklet. Försäljning av begagnade bildelar höll på till 1980-talet då verksamheten upphörde. Fordonsvraken blev orörda efter särskild tvångsförflyttning av bilvraken, som var uppställda på annans mark. Omkring tusen skilda bilmärken från mitten av 1900-talet sparades och familjen Ivansson, som ägde skroten, tillät allmänheten att gå omkring och betrakta de föråldrade klenoderna. Olyckligtvis har dessa vistelser medfört färre objekt. Särskilt har Vw bubblor varit populära för skövlare. Endast inredningar har lämnats kvar. Och om bilkyrkogården i Båtnäs skall betraktas som kulturminne eller miljöförödelse har diskuterats av klimatdelegationen. Nuförtiden klassificeras skrotbil, som klimatfarligt restprodukt. Men så föråldrade skrotbilar har självsanerats och miljöproblem har befriats från skog och mark.

Risk finns för olaglig kyrkogård för rostiga bilar i Jönköping

Inte en själ i X kommer emellertid att kunna observera personbilar från de mest välkända olagliga skrot-kyrkogårdarna. Den mest kända stället hittades på Sveriges största ö. I Tingstäde grävdes ungefär 200 bilar fram ur en sankmark. Fastigheten hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade ansvaret för hantering och tillsyn, då ägarna bestämde sig att dölja fordonet på detta sluga sätt. Och Värmland har det förekommit osynliga lockelse. Östra Sivbergs malmbrott lades ned och vattenfylldes kvickt under 1920-talet. Där förekom ett tjugotal skrotbilar. De äldsta från 50-talet. Nu för tiden finner man helt andra illegitima gravplatser för gamla fordon utspridda i riket. Det är häpnadsväckande hur bedrövligt dessa ihopsamlingsställen är utvalda. Att observera sådana på vattenbevarade områden utan granskning av Länsstyrelsens är egendomligt. Det handlar uppenbart om samlingsställen. Bristen på åtgärder från betrodd myndighet är närmast ödesdiger och uppmuntrar till många fuffens. En ära måste ändå lämnas till Sveriges 2 i särklass högättade och lagenliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Värmland och Ryd.