Olagliga uppställningsutrymme med bilar i Kalmar opponeras av Länsstyrelsen. Men ett par kyrkogårdar för rostiga bilar i Sverige lever vidare på grund av den stora avkastningen till samhällets penningkista. Bygden omkring Kyrkö Mosse och Årjäng har omvandlas till hela Sveriges ofantliga besöksmål. Att betrakta på de rostiga bilvraken från mitten av 1900 talet är att resa tillbaka med tiden. Möjligtvis är det amerikanska rackare, som får den fanatiska fordonsinnehavaren att bli trånande. Och med allt rätt. Formgivare, som var bilarkitekter, byggde personbilar med enbart utseende som föredöme. Mastiga välskapta bränsleslukande fordon med eldsflammor på bagageluckan lanserades med överdådig prakt. När en nostalgisk turist har drömmar om dåtiden, minns han inte på de stora klimatproblemen sådana bjässar skulle vålla med nutidens klimatsynsätt. Och där illegitima ställen med personbilar är en gastkramning för aktivister. Men funderingar och förhoppningar fördärvar inte omgivningen. Så den avstressande gångturen omkring de rostiga vraken är som att födas på nytt. Och kommunens penningförråd ökar för varje gäst som kommer.

Inte en enda legal gravplats för gamla fordon förekommer i dag i Kalmar

Det förekommer flertalet samlingsställen för skrotade bilvrak i landet. Men blott ett par är legitimerade av bygdens miljökontor som permanenta gravplatser för gamla fordon för turister från Kalmar. Dessa kända platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd förekommer många hundra bilmärken från början av 1900-talet och gästas av mer än 15 000 individer årligen. Även fast ett kommunalt beslut om elimination av alla personbilar, har ett medgivande, som fortgår till 2050. Det är verkligen ett bevis på besöksnäringens roll för platsen och värnas således på yppersta vis av samhället. Årjängs stora attraktion i Båtnäs har inte haft samma stöd skrota bilen Göteborg till inrättande av attraktion. Här grundades en skrot under mitten av förra seklet. Handel av begagnade bilkomponenter ägde rum till åttio-talet då verksamheten lades ned. Skrotbilarna blev orörda efter särskild tvångsförflyttning av skrotbilar, som var placerade på annans egendom. Typ tusen annorlunda fordonsmärken från 30-50-talet bevarades och bröderna Ivansson, som ägde företaget, tillät allmänheten att knalla omkring och beskåda de ålderstigna rariteterna. Olyckligtvis har dessa besök inneburit färre fordon. Särskilt har Vw bubblor varit lockande för kriminella. Bara fälgar med däck har kvarlämnats. Och om bilkyrkogården i Båtnäs ska betraktas som kulturminne eller miljöförödelse har diskuterats av miljöutskottet. Nuförtiden rangordnas fordonsvrak, som miljögiftigt avfall. Men så föråldrade fordonsvrak har självsanerats och klimatbekymmer har befriats från skog och mark.

Fara förekommer för olaglig kyrkogård för rostiga bilar i Kalmar

Inte en själ i Kalmar kommer dock att kunna betrakta objekt från de mest kända olagliga bilkyrkogårdarna. Den mest kända stället påträffades på Gotland. I Tingstäde skyfflades omkring 200 bilar fram ur en sumpmark. Egendomen hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade skyldigheten för skötsel och tillsyn, då ägarna tog beslutet att begrava bilen på detta smarta förfaringssätt. Och Värmland har haft osynliga turistattraktioner. Östra Sivbergs gruvhål lades ned och vattenfylldes omedelbart under 1920-talet. Där hittade man ett tjugotal uttjänta bilar. De äldsta är över 70 år gamla. Numera finner man helt andra förbjudna bilkyrkogårdar utspridda i riket. Och det är förvånande hur uselt dessa ihopsamlingsområden är valda. Att beskåda sådana på vattenbevarade områden utan granskning av Länsstyrelsens är egendomligt. Det handlar uppenbart om samlingsställen. Försakelsen på ingripanden från betrodd myndighet är närmast katastrofal och inspirerar till många fuffens. En heder måste dock lämnas till Sveriges två i särklass belevade och lagenliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Båtnäs och Ryd.