Gamla skrotbilsuppställningar i Nolvik som liknat gravplatser för gamla fordon är numera inte lagliga. Några nya med tillstånd att synliggöra ålderstigna klenoder kommer aldrig att upprättas. Länsstyrelsen avbryter igenom återvinningsstadgan alla sådana planer. Kasserade fordon är rangordnade som klimatohälsosamt spill och behöver skrotas och återvinnes av en auktoriserad bilskrot. Men de fåtal som finns har emellertid förvandlas till gigantiska sevärdheter. Huvuddelen av bygdens besöksverksamhet baseras på och runt dessa platser. De korroderade fordonen från mitten av nittonhundratalet väcker en del påminnelser hos en nostalgisk bilinnehavare. Fordonsmodeller ihopblandas i en angenäm blandning. Förlegade utgångna fordonsmärken kan även skymtas mellan trädstammarna. Så inget annat kan liknas med atmosfären, från förr i världen, än dessa ställen.
Ingen lagenlig bilkyrkogård finns nu för tiden i Nolvik
Det existerar massa ihopsamlingsområden för uttjänta fordonsvrak i Sverige. Men enbart två är auktoriserade av områdets miljöbyrå som varaktiga bilkyrkogårdar för trafikanter från Nolvik. Dessa berömda områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd existerar flera dussintals märken från början av 1900-talet och besöks av mer än femton tusen individer årsvis. Även fast ett samhällsorgans beslut om avlägsnande av alla skrotbilar, har ett medgivande, som varar trettio år till. Det är verkligen ett kvitto på besöksnäringens värde för stället och värnas för den skull på bästa sätt av kommunen. Årjängs stolthet i Båtnäs har inte fått likadan hjälp till etablering av kulturminnen. Här skapades en bilskrot under 1950-talet. Handel av brukade delar ägde rum till 80-talet då bilskroten lades ned. Vraken blev stående kvar efter viss omhändertagande av bilar, som var uppställda på annans egendom. Cirka tusen skilda fordonsmärken från 30-50-talet sparades och familjen Ivansson, som ägde bilskroten, medgav vanligt folk att ströva runt skrota bilen Hisingen och iaktta de gamla rariteterna. Dessvärre har dessa besök inneburit minskade personbilar. Speciellt har Vw bubblor varit attraktiva för tjuvar. Endast inredningar har lämnats kvar. Och om bilkyrkogården i Båtnäs skall betraktas som sevärdhet eller klimatkatastrof har diskuterats av miljökommittén. Idag bedöms skrotbil, som klimatgiftigt restprodukt. Men så äldre fordonsvrak har självsanerats och klimatbekymmer har befriats från skog och mark.
Risk finns för förbjuden bilkyrkogård i Nolvik
Inte en själ i Nolvik kommer ändå att kunna se personbilar från de mest välkända förbjudna bilkyrkogårdarna. Den mest kända platsen hittades på Sveriges största ö. I Tingstäde schaktades ungefär 200 uttjänta bilar fram ur ett kärr. Fastigheten hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade skyldigheten för skötsel och övervakning, då bilägarna beslöt att jordfästa bilen på detta smarta vis. Och Värmland har haft osynliga lockelse. Östra Sivbergs malmbrott fasades ut och fylldes med vatten kvickt under 1920-talet. Där anträffades ett 20-tal bilvrak. De äldsta från 50-talet. Nu för tiden hittar man helt andra illegitima bilkyrkogårdar spridda i landet. Det är häpnadsväckande hur dåligt dessa samlingsställen är utvalda. Att betrakta sådana på vattenbevarade områden utan övervakning av Länsstyrelsens är påfallande. Det handlar uppenbart om transitplatser. Bristen på handlanden från betrodd myndighet är närmast ödesdiger och sporrar till många fuffens. En ära måste emellertid lämnas till landets 2 i särklass belevade och legala kyrkogårdar för rostiga bilar i Årjäng och Ryd.