När man tittar på en illegitim uppsamlingsområde med färdiganvända fordon från Näset är det är inte egendomligt, att en påhälsning hos en kyrkogård för rostiga bilar ger en nostalgitripp som man inte ofta känner. De rostangripna karosserna från jänkare får en att komma ihåg om en epok som de flesta inte varit med om, men nog har drömmar om. Men tiden för sådana fräcka bilar är slut. Villkoren för klimat och bilkonsumtion har fullkomligt förvandlats, också på den nord amerikanska marknaden. Tunga men otroligt smakfulla ekipage är ett minne blott. Det är dessa minnesbilderna eller förhoppningar som väcks hos en brinnande besökare. Att påträffa rost-angripna rester efter en enkel typexempel fråntar inte åsikten om ett verk som aldrig kommer åter. På grund av de flesta årliga gästerna har två bilkyrkogårdar i Småland och Båtnäs lyckats få bestående tillåtelse för verksamheten. Samhällets samlade förtjänster från dessa får även en orubblig klimataktivist att tänka om. Men på nåt ställe har meningsutbytet varit höga. Att söka tillstånd för en nyetablering är emellertid meningslöst. förbjudna insamlingsområde, som klimatenligt kan jämställas med bilkyrkogårdar med fordon, är ett tilltagande problem, som verkar vara svårt att slåss mot.
Ingen legitim bilkyrkogård förekommer i dag i Näset
Det förekommer massa samlingsställen för uttjänade bilvrak i landet. Men blott 2 är legitimerade av lokalsamhällets miljöavdelning som permanenta bilkyrkogårdar för resenärer från Näset. Dessa allmänt bekanta platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland existerar många hundra fordonsmodeller från 20- till 50-talen och besöks av fler än femton tusen personer varje år. Fastän ett myndighets beslut om utgallring av alla bilar, har ett skrota bilen Västra Frölunda godkännande, som fortgår till 2050. Det om inget är ett bevis på besöksverksamhetens roll för stället och vårdas för den skull på bästa vis av kommunen. Årjängs stora attraktion i Båtnäs har inte innehaft likadan assistans till inrättande av attraktion. Här startades en bildemontering under 1950-talet. Försäljning av beg. reservdelar pågick till 1980-talet då verksamheten upplöstes. Vraken blev kvarlämnade efter speciell omhändertagande av skrotbilar, som var placerade på annans egendom. Cirka tusen olika märken från mitten av 1900-talet behölls och bröderna Ivansson, som ägde bilskroten, tillät vanligt folk att ströva runt och observera de gamla rariteterna. Tragiskt nog har dessa besök resulterat i färre bilar. Framför allt har Volkswagen-bussar varit attraktiva för kriminella. Bara inredningar har kvarlämnats. Och om gravplatsen för gamla fordon i Årjäng ska betraktas som kulturminne eller miljöförstörelse har argumenterats av klimatutskottet. Idag klassas en utjänad bil, som klimatfarligt restprodukt. Men så gamla vrak har självrensats och miljöproblem har sanerats från marken.
Hot finns för lagstridig bilkyrkogård i Näset
Inte en själ i Näset kommer ändå att kunna observera personbilar från de mest välkända illegitima gravplatserna för antika bilar. Den mest uppseende platsen anträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde schaktades cirka 200 uttjänta bilar fram ur en sumpmark. Marken hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade ansvaret för hantering och kontroll, då fordonsinnehavarna beslöt att begrava fordonet på detta smarta förfaringssätt. Och Värmland har haft dolda turistattraktioner. Östra Sivbergs gruvhål fasades ut och vattenfylldes snabbt under 1920-talet. Där anträffades ett tjugotal fordonsvrak. De äldsta är över 70 år gamla. Numera finner man helt andra olagliga bilkyrkogårdar spridda i landet. Och det är överraskande hur dåligt dessa uppställningsplatser är selekterade. Att beskåda sådana på vattenbevarade ställen utan kontroll av Miljövårdsverkets är egendomligt. Det handlar glasklart om samlingsställen. Avsaknaden på ingripanden från betrodd polis är närmast ödesdiger och uppmuntrar till många fuffens. En ära måste dock lämnas till landets 2 i särklass högättade och lagliga bilkyrkogårdar i Årjäng och Småland.