Illegitima insamlingsställen med personbilar i Billdal motarbetas av myndigheterna. Men 2 kyrkogårdar för rostiga bilar i Sverige finns kvar till följd av den höga inkomsten till ortens penningkista. Orten kring Småland och Årjäng har blivit hela länens enorma dragplåster. Att se på de korroderade skrotbilarna från mitten av förra seklet är att vrida klockan till samma tidpunkt. Eventuellt är det nord amerikanska monster, som får den kompromisslösa bilägaren att bli nostalgisk. Och det har vi förståelse för. Designer, som var fordonsarkitekter, tog fram fordon med bara utseende som föredöme. Tunga läckra törstiga personbilar med miss Universum på bagageluckan introducerades med överdådig prakt. När en nostalgisk besökare har drömmar om dåtiden, minns han inte på de jättelika miljödilemmat sådana monster skulle åsamka med nutidens miljösynsätt. Och där förbjudna områden med personbilar är mardrömmar för handlingsivrare. Men funderingar och förhoppningar försämrar inte miljön. Så den avslappnande vandringen kring de rostiga skrotbilarna är en lisa för själen. Och kommunens intäkter blir större för varje turist.

Inte någon legitim bilkyrkogård förekommer idag i Billdal

Det förekommer några ihopsamlingsplatser för uttjänta vrak i Sverige. Men blott 2 är behöriga av traktens miljöavdelning som varaktiga bilkyrkogårdar för trafikanter från Billdal. Dessa allmänt bekanta områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd existerar flera dussintals fordonsmodeller från början av 1900-talet och besöks av fler än 15 000 människor årsvis. Fastän ett kommunalt fastställande om utrensning av alla bilar, har ett bygglov, som fortgår till 2050. Det är verkligen ett kvitto på turistnäringens innebörd för orten och värnas följaktligen på bästa sätt av kommunen. Årjängs stolthet i Båtnäs har inte haft samma assistans skrota bilen Billdal till etablering av kulturminnen. Här grundades en bildemontering under mitten av förra seklet. Handel av begagnade bilkomponenter fortgick till 80-talet då skroten upphörde. Vraken blev stående kvar efter viss tvångsförflyttning av skrotbilarna, som var uppställda på annans egendom. Typ tusen olika modeller från mitten av 1900-talet bevarades och bröderna Ivansson, som ägde företaget, tillät privat personer att promenera runt och iaktta de äldre sevärdheterna. Tyvärr har dessa vistelser resulterat i färre personbilar. Framför allt har Volkswagen-bussar varit åtråvärda för plundrare. Bara dörrar och huv har lämnats kvar. Och om kyrkogårdaen för rostiga bilar i Värmland skall betraktas som sevärdhet eller miljöförstörelse har avhandlas av miljönämnden. Nu för tiden kategoriseras bilvrak, som klimatgiftigt avfall. Men så äldre skrotbilar har självrensats och klimatproblem har sanerats från marken.

Risk finns för illegal kyrkogård för rostiga bilar i Billdal

Ingen i Billdal kommer likväl att kunna betrakta fordon från de mest välkända förbjudna gravplatserna för antika bilar. Den mest uppseende stället upptäcktes på Gotland. I Tingstäde schaktades ungefär 200 bilar fram ur ett kärr. Fastigheten hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade skyldigheten för användning och tillsyn, då ägarna beslöt att jordfästa bilen på detta smarta vis. Och Värmland har det förekommit hemliga dragplåster. Östra Sivbergs gruvhål fasades ut och vattenfylldes hastigt under 1920-talet. Där fann man ett tjugotal vrak. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Numera finner man helt andra förbjudna gravplatser för gamla fordon spridda i Sverige. Och det är överraskande hur bedrövligt dessa ihopsamlingsställen är utvalda. Att observera sådana på vattenbevarade områden utan övervakning av Länsstyrelsens är anmärkningsvärt. Det handlar obestridligt om uppställningsställen. Bristen på handlanden från ansvarig myndighet är närmast katastrofal och sporrar till många oegentligheter. En ära måste emellertid lämnas till landets två i särklass belevade och lagenliga gravplatser för gamla fordon i Båtnäs och Småland.