Bilkyrkogårdar har högre status än skrotbilssamlingar i Ekerö

Ingen nostalgisk ägare från Ekerö kör igenom Årjäng eller Ryd utan att gästa en av de här bilkyrkogårdar. Här förekommer många skrotbilar från mitten av förra seklet. Gamla vrak ligger huller om buller. Men de ålderstigna ljuvligheternas form går inte att förbise. Man behöver inte vara bilentusiaster för att beundra skrothögarna som förvandlas till väldigt åtgångna med tiden. Dåtidens bilbyggare var inte behov av att fundera på luftmotstånd eller drivmedelsförbrukning. Så på ritbrädet producerades fordon med dimension och form som aldrig mer kommer tillverkas. Inte ens i fantasin. Och Gravplatsen för gamla fordon har blivit samhällets stora besöksmål för turister. De frambringar årligen de främsta vinsterna för ovannämnda samhällen. Så det förundrar ingen, att naturkontoren sätter tummen upp nuförtiden. Men några nya bilkyrkogårdar kan inte emotses. Miljövårdsverket har igenom stenhårda bilskrotningslagar har lagt locket på för ivriga avkomlingar. Sorgligt nog existerar det många illegala uppsamlingsställen med gamla skrotbilar. De tycks handla oberört, när tillsynsorganet Länsstyrelsen inte reagerar på oegentligheterna.

Inte någon lovlig kyrkogård för rostiga bilar finns i dag i Ekerö

Det existerar massa samlingsställen för kasserade bilar i Sverige. Men enbart två är legitimerade av regionens miljöbyrå som bestående bilkyrkogårdar för trafikanter från Ekerö. Dessa allmänt bekanta områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse förekommer många hundra märken från 20- till 50-talen och besöks av fler än femton tusen personer årligen. Även fast ett kommunalt rådslut om utrensning av alla uttjänta bilar, har ett tillstånd, som fortgår trettio år till. Det är verkligen ett belägg på turistnäringens roll för orten och skyddas följaktligen på bästa förfaringssätt av de lokala myndigheterna. Årjängs stolthet i Värmland har inte fått samma assistans skrota bilen Göteborg till etablering av kulturminnen. Här skapades en bilskrot under 1950-talet. Försäljning av brukade bilkomponenter fortgick till 80-talet då bilskroten lades ned. Bilvraken blev kvarlämnade efter viss omhändertagande av fordonsvraken, som var placerade på annans egendom. Omkring tusen olika märken från 30-50-talet behölls och bröderna Ivansson, som ägde fastigheten, tillät privat personer att knalla omkring och se de gamla rariteterna. Sorgligt nog har dessa vistelser inneburit färre fordon. Särskilt har Volvo Pv-444 varit populära för plundrare. Enbart stolar har kvarlämnats. Och om gravplatsen för gamla fordon i Årjäng ska betraktas som turistattraktion eller klimatkatastrof har diskuterats av klimatutskottet. Nu för tiden klassas bilvrak, som klimatvådligt avfall. Men så föråldrade vrak har självrensats och klimatbekymmer har sanerats från marken.

Hot existerar för illegitim gravplats för gamla fordon i Ekerö

Ingen i Ekerö kommer emellertid att kunna se fordon från de mest kända olagliga gravplatserna för antika bilar. Den mest kända stället påträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde schaktades ungefär 200 bilar fram ur ett kärr. Fastigheten hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade skyldigheten för handhavande och tillsyn, då fordonsägarna beslöt att dölja bilen på detta sluga sätt. Och Värmland har det förekommit dolda sevärdheter. Östra Sivbergs brott lades ned och vattenfylldes skyndsamt under 1920-talet. Där hittade man ett 20-tal bilvrak. De äldsta är över 70 år gamla. Nu för tiden finner man helt andra olagliga bilkyrkogårdar spridda i landet. Det är förvånande hur uselt dessa uppställningsplatser är utvalda. Att observera sådana på vattenskyddade områden utan övervakning av Trafikverkets är egendomligt. Det handlar glasklart om samlingsställen. Försakelsen på ingripanden från betrodd myndighet är närmast katastrofal och sporrar till många bedrägerier. En heder måste likväl lämnas till Sveriges 2 i särklass belevade och lagliga bilkyrkogårdar i Båtnäs och Ryd.