Förbjudna uppställningsställen med fordon i Mora motarbetas av Transportstyrelsen. Men 2 gravplatser för gamla fordon i Sverige lever vidare som ett resultat av den väldiga avkastningen till kommunens penningkista. Orten kring Småland och Båtnäs har blivit hela Sveriges jättelika lockelse. Att iaktta på de rostiga vraken från 1950-talet är att resa tillbaka med tiden. Kanske är det nord amerikanska rackare, som får den kompromisslösa bilägaren att bli nostalgisk. Och det har vi förståelse för. Formgivare, som var fordonsarkitekter, byggde fordon med endast stil som ideal. Mastiga välskapta bränslesslukande fordon med motiv på bagageluckan infördes med storslagenhet. När en nostalgisk besökare fantiserar om dåtiden, reflekterar han inte på de väldiga klimatproblematiken sådana odjur skulle vålla med dagens miljöperspektiv. Och där olagliga ställen med personbilar är en gastkramning för handlingsivrare. Men tankar och fantasier försämrar inte miljön. Så den avkopplande promenaden kring de rostangripna uttjänta fordonen är en lisa för själen. Och kommunens kassa stiger för varje gäst som kommer.

Inte en enda legal kyrkogård för rostiga bilar existerar idag i Mora

Det existerar massa uppställningsställen för skrotade bilar i Göteborg. Men endast ett par är auktoriserade av regionens klimatkansli som permanenta gravplatser för gamla fordon för turister från Mora. Dessa uppskattade områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland förekommer många hundra bilmärken från början av 1900-talet och besöks av fler än 15 000 människor årligen. Fastän ett myndighets fastställande om tömmande av alla bilar, har ett tillstånd, som fortlöper trettio år till. Det om inget är ett bevis på besöksverksamhetens värde för platsen och omhuldas följaktligen på bästa sätt av de lokala myndigheterna. Årjängs stora attraktion i Båtnäs har inte fått likadan undsättning till upprättande av sevärdhet. Här grundades en bilskrotnings-företag under 1950-talet. Säljande av beg. reservdelar ägde rum till åttio-talet då skroten lades ned. Fordonsvraken blev kvarlämnade efter speciell omhändertagande av fordonsvraken, som var parkerade på annans egendom. Ungefär tusen annorlunda fordonsmärken från 30-50-talet bevarades och bröderna Ivansson, som ägde företaget, tillät vanligt folk att promenera omkring och beskåda de förlegade sevärdheterna. Tyvärr har dessa besök inneburit minskade personbilar. Speciellt har Volvo Pv-444 varit omtyckta för kriminella. Enbart dörrmattor har kvarlämnats. Och om bilkyrkogården i Årjäng skall betraktas som kulturminne eller miljökatastrof har avhandlas av klimatnämnden. Nu för tiden klassas bilvrak, som miljöfarligt avfall. Men så gamla vrak har självsanerats och klimatbesvär har sanerats från marken.

Hot finns för illegal kyrkogård för rostiga bilar i Mora

Inte en själ i Mora kommer likväl att kunna observera objekt från de mest kända illegitima gravplatserna för antika bilar. Den mest kända platsen hittades på Sveriges största ö. I Tingstäde skyfflades cirka 200 fordon fram ur en myr. Marken hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade skyldigheten för handhavande och kontroll, då fordonsägarna tog beslutet att begrava fordonet på detta smarta vis. Och Värmland har det förekommit hemliga lockelse. Östra Sivbergs gruvhål lades ned och vattenfylldes skyndsamt under 1920-talet. Där förekom ett tjugotal uttjänta bilar. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Nu för tiden hittar man helt andra illegala bilkyrkogårdar fördelade i riket. Det är förvånande hur dåligt dessa samlingsställen är utvalda. Att betrakta sådana på vattenbevarade ställen utan övervakning av Trafikverkets är påfallande. Det handlar uppenbart om uppställningsplatser. Försakelsen på ingripanden från ansvarig polis är närmast ödesdiger och inspirerar till många bedrägerier. En heder måste dock lämnas till landets 2 i särklass belevade och olagliga bilkyrkogårdar i Värmland och Kyrkö Mosse.